fredag 13 december 2013
I dag är jag gästbloggare
I dag är det min tur att gästblogga hos Cecilia, som nyligen gästade min blogg. Läs hela inlägget på http://klokegard.se/ghosts-drugs-rock-nroll/
torsdag 28 november 2013
Cecilia, en coach som rockar! - ny gästbloggare
Cecilia Kärvegård kallar sig "Rock Babe" och pratar om hur man kan få in rockstjärnestatus i sitt liv. Nu har hon även skrivit en bok om att få ett bättre liv. Här skriver hon med egna ord som gäst här på min blogg:
Bli en stjärna på att tänka – Så skapar du tankar som gynnar dig!
Ja, det är titeln på min senaste bok som jag har släppt som en E-bok. Den största utmaningen i skrivandet av den boken var att skriva den helt utan ordet ”inte”. Att skriva en bok helt utan ordet ”inte” är något som funnits i mitt bakhuvud under ett par års tid och när jag kommit halvvägs på den här boken så slog det mig att den här boken skulle bli boken utan ordet ”inte”. Och det utav den enkla anledningen att boken handlar om hur vi kan styra våra tankar och hur det påverkar oss.
Hjärnan är så funtad att den inte kan skilja på fantasi och verklighet eller hantera negationer. Hjärnan tänker i bilder vilket gör det svårt för hjärnan att registrera bruket av ordet inte. Så när du använder negationer så skapar hjärnan en bild där den uteslutit negationen vilket innebär att du får ett budskap med det oönskade.
Det här är väldigt viktigt att tänka på när du har bestämt dig för att göra förändringar i ditt liv. Eller när du ska göra något speciellt och allting bara måste klaffa. Så om du till exempel vill gå ner i vikt, sluta röka, skapa bättre relationer, börja motionera eller göra någon förändring i ditt liv så är det väldigt viktigt att du fokuserar på det du vill uppnå. Vi intalar oss själva saker nästan dagligen där vi använder formuleringar som innefattar negationer där vi försöker undvika det oönskade och det oönskade kan handla om att snubbla, bli nervös, tappa tallriken, stamma, glömma osv. Samma sak gäller när vi vill bryta en vana som till exempel att sluta röka, sluta svära, sluta äta godis osv. För att bryta en vana upprepar vi det oönskade som en negation vilket då signalerar det motsatta till hjärnan och då stannar vi kvar i den vanan som vi önskar bryta. Jag antar att du känner igen det här fenomenet. Som författare så har jag stor nytta av den här kunskapen för mina tankar kan antingen gynna eller hindra skrivprocessen. Så jag väljer att fokusera mina tankar på det jag vill helt enkelt. Precis som alla andra så råkar jag ut för skrivkramp ibland men istället för att se det som ett tecken/bevis på att jag inte kan skriva så ser jag det som att jag behöver ta en liten paus och göra helt andra saker.
Jag skulle vid skrivkramp kunna bli irriterad och stressad om jag valde tankar som skapade dessa känslor. Och det skulle absolut hindra mig i mitt skrivande. Istället så tänker jag mer snälla tankar om mig och väljer genom mina tankar att skapa mer positiva känslor vilket gynnar mig i min skrivprocess. Och så fungerar det på alla områden i livet. Med hjälp av våra tankar så skapar vi våra känslor som sedan i sin tur styr vårt beteende och i slutänden hur vår omgivning bemöter oss.
Att skriva en bok helt utan ordet ”inte” var en rolig utmaning, med betoning på utmaning, men det var också nyttigt. Jag övar mig dagligen på att i så stor utsträckning som möjligt utesluta det ordet och skickar här den utmaningen till dig. Ta 20 minuter då du bestämmer att du inte får använda ordet inte. Det är en perfekt utmaning att köra på jobbet med kollegorna till exempel. Ni kommer garanterat att skratta för det kan bli ganska lustiga formuleringar när man utesluter ordet.
Lycka till med utmaningen!
You Rock!!
Här kan du köpa Cecilias bok:
http://klokegard.se/store/
Bli en stjärna på att tänka – Så skapar du tankar som gynnar dig!
Ja, det är titeln på min senaste bok som jag har släppt som en E-bok. Den största utmaningen i skrivandet av den boken var att skriva den helt utan ordet ”inte”. Att skriva en bok helt utan ordet ”inte” är något som funnits i mitt bakhuvud under ett par års tid och när jag kommit halvvägs på den här boken så slog det mig att den här boken skulle bli boken utan ordet ”inte”. Och det utav den enkla anledningen att boken handlar om hur vi kan styra våra tankar och hur det påverkar oss.
Det här är väldigt viktigt att tänka på när du har bestämt dig för att göra förändringar i ditt liv. Eller när du ska göra något speciellt och allting bara måste klaffa. Så om du till exempel vill gå ner i vikt, sluta röka, skapa bättre relationer, börja motionera eller göra någon förändring i ditt liv så är det väldigt viktigt att du fokuserar på det du vill uppnå. Vi intalar oss själva saker nästan dagligen där vi använder formuleringar som innefattar negationer där vi försöker undvika det oönskade och det oönskade kan handla om att snubbla, bli nervös, tappa tallriken, stamma, glömma osv. Samma sak gäller när vi vill bryta en vana som till exempel att sluta röka, sluta svära, sluta äta godis osv. För att bryta en vana upprepar vi det oönskade som en negation vilket då signalerar det motsatta till hjärnan och då stannar vi kvar i den vanan som vi önskar bryta. Jag antar att du känner igen det här fenomenet. Som författare så har jag stor nytta av den här kunskapen för mina tankar kan antingen gynna eller hindra skrivprocessen. Så jag väljer att fokusera mina tankar på det jag vill helt enkelt. Precis som alla andra så råkar jag ut för skrivkramp ibland men istället för att se det som ett tecken/bevis på att jag inte kan skriva så ser jag det som att jag behöver ta en liten paus och göra helt andra saker.
Att skriva en bok helt utan ordet ”inte” var en rolig utmaning, med betoning på utmaning, men det var också nyttigt. Jag övar mig dagligen på att i så stor utsträckning som möjligt utesluta det ordet och skickar här den utmaningen till dig. Ta 20 minuter då du bestämmer att du inte får använda ordet inte. Det är en perfekt utmaning att köra på jobbet med kollegorna till exempel. Ni kommer garanterat att skratta för det kan bli ganska lustiga formuleringar när man utesluter ordet.
Lycka till med utmaningen!
You Rock!!
Här kan du köpa Cecilias bok:
http://klokegard.se/store/
måndag 18 november 2013
Intervjuad om mitt skrivande
Nathalie Sjögren har intervjuat mig om mitt skrivande. Ni kan läsa hela intervjun här:
http://nathaliesjogren.wordpress.com/2013/11/18/intervju-med-anna-gable-forfattare-till-ghost-drogs-rock-n-roll/
Tack, riktigt roligt när sådant här händer!
http://nathaliesjogren.wordpress.com/2013/11/18/intervju-med-anna-gable-forfattare-till-ghost-drogs-rock-n-roll/
Tack, riktigt roligt när sådant här händer!
lördag 5 oktober 2013
Officiell teaser video
Nu är Ghosts, Drugs & Rock n'Rolls officiella teaser äntligen här! Kolla in den här:
http://www.youtube.com/watch?v=6H89v8gHnLU
Stort tack till Pelle Händén som har klippt den och fixat ljudet i den.
http://www.youtube.com/watch?v=6H89v8gHnLU
Stort tack till Pelle Händén som har klippt den och fixat ljudet i den.
söndag 8 september 2013
Gäst på bloggen: Anna Hansson
Hej allihop!
Nu har det blivit dags för nästa gäst här i bloggen. Det är Anna Hansson (var blogg jag gästade tidigare under sommaren). Hennes bok "Alla har dansfeber" kom ut den 1 september och här nedan kan ni läsa lite mer om hennes tankar kring skrivande och bokutgivning. Alltså över till Anna:
Ända sedan jag intervjuade Anna Gable om hennes skrivande och om boken Ghost, Drugs & Rock n´Roll på min blogg har jag funderat på det här med att ge ut böcker på egen hand. Jag har funderat på personerna som gör det, och jag har funderat på om jag någonsin skulle kunna vara en av dem.
För några år sedan fick jag en idé som jag tyckte var så bra, och som jag kände att det skulle gå att göra en jättebra barnbok av. Så jag skrev och skrev, och skickade sedan in till några av de större förlagen, som sa nej tack. En del hade skitit i förlagen och blivit egenutgivare redan nu. Men inte jag. För mig är ett ja från ett förlag ett bevis på att boken är bra, även om ett nej inte behöver betyda att den inte är bra. Jag hade också skickat in boken till ett litet e-boksförlag, som efter en tids lång väntan svarade ja, vi vill ge ut din bok. En del kanske skulle ha tagit det som ett tecken på att boken är tillräckligt bra för att någon ska vilja ge ut, och bestämt sig för att ge ut en tryckt version själv, men inte jag. Jag sa ja till att den skulle ges ut som e-bok, skrev en uppföljare och fortsatte att leta efter ett förlag som ville ge ut min bok som en vanlig bok.
Jag hittade Idus förlag, som efter en hel del ändringar och omskrivningar gav ut Dansfeber hösten 2012. Och nu var jag väldigt glad att jag inte var en av dem som bestämt sig för att ge ut en bok själv. För oj, vad jag märkte att jag visste lite om bokbranschen. Idag vet jag lite mer, men långt ifrån så mycket som jag skulle behöva veta för att klara mig på egen hand. Det finns så mycket att tänka på, allt ifrån hur en baksidestext ska skrivas, hur omslaget ska se ut, hur boken ska säljas in till bokhandlar och hur den ska marknadsföras. Man kan förstås som egenutgivare ta hjälp av andra, men då gäller det att veta vilken hjälp man behöver och vem man behöver den av.
Jag tycker att det är bra att det finns så många olika vägar att välja, men för mig är det just skrivandet som är det intressanta. Den största skillnaden mellan mig och egenutgivare är att jag bara är författare, de andra är så mycket mer.
annahansson.n.nu
annaprincesshansson.blogg.se
Nu har det blivit dags för nästa gäst här i bloggen. Det är Anna Hansson (var blogg jag gästade tidigare under sommaren). Hennes bok "Alla har dansfeber" kom ut den 1 september och här nedan kan ni läsa lite mer om hennes tankar kring skrivande och bokutgivning. Alltså över till Anna:
Ända sedan jag intervjuade Anna Gable om hennes skrivande och om boken Ghost, Drugs & Rock n´Roll på min blogg har jag funderat på det här med att ge ut böcker på egen hand. Jag har funderat på personerna som gör det, och jag har funderat på om jag någonsin skulle kunna vara en av dem.
För några år sedan fick jag en idé som jag tyckte var så bra, och som jag kände att det skulle gå att göra en jättebra barnbok av. Så jag skrev och skrev, och skickade sedan in till några av de större förlagen, som sa nej tack. En del hade skitit i förlagen och blivit egenutgivare redan nu. Men inte jag. För mig är ett ja från ett förlag ett bevis på att boken är bra, även om ett nej inte behöver betyda att den inte är bra. Jag hade också skickat in boken till ett litet e-boksförlag, som efter en tids lång väntan svarade ja, vi vill ge ut din bok. En del kanske skulle ha tagit det som ett tecken på att boken är tillräckligt bra för att någon ska vilja ge ut, och bestämt sig för att ge ut en tryckt version själv, men inte jag. Jag sa ja till att den skulle ges ut som e-bok, skrev en uppföljare och fortsatte att leta efter ett förlag som ville ge ut min bok som en vanlig bok.
Jag tycker att det är bra att det finns så många olika vägar att välja, men för mig är det just skrivandet som är det intressanta. Den största skillnaden mellan mig och egenutgivare är att jag bara är författare, de andra är så mycket mer.
annahansson.n.nu
annaprincesshansson.blogg.se
måndag 19 augusti 2013
Med på annan bokblogg
Jag fick en sån där kul förfrågan om att vara med på en annan bokblogg, hos Anna Hansson, och det resulterade i en intervju i två delar. Här är länkarna till dessa så att du kan läsa:
Del 1:
http://annaprincesshansson.blogg.se/2013/august/intervju-med-anna-gable-del-1.html
Del 2:
http://annaprincesshansson.blogg.se/2013/august/intervju-med-anna-gable-del-2.html
Del 1:
http://annaprincesshansson.blogg.se/2013/august/intervju-med-anna-gable-del-1.html
Del 2:
http://annaprincesshansson.blogg.se/2013/august/intervju-med-anna-gable-del-2.html
onsdag 26 juni 2013
Att namnge en bok
Har du någon gång tvingats ge en titel till något du skrivit? Inte helt enkelt, eller hur? Titeln ska synas, den ska sammanfatta innehållet och den ska sälja. Helst ska den också vara lite fyndig. Ganska få boktitlar lever upp till detta och jag kan inte påstå att min senaste bok fick någon titel som stämmer in på alla kriterier heller. Däremot växte titeln på mig, och har fortsatt att göra så även efter utgivningen.
Jag hade aldrig trott att jag skulle ge ut en bok med en lång titel, på engelska (fast inlagan är svensk). Jag minns inte ens hur det kom sig att boken fick sin titel. Jag kallade den länge för "Konserten" eftersom en av mina viktigaste karaktärer börjar med att gå på konsert i kapitel ett, och något måste ju filen heta liksom. Vid något tillfälle måste jag ha behövt ett namn. Kanske var det när jag fick lov att lägga några små foldrar på ett bord när min kompis hade konstutställning. Jag kunde nog inte tänka mig då att det skulle bli bokens titel, utan det var en ordlek som skulle visa bokens innehåll så koncentrerat som möjligt. Men hur det var bet sig frasen fast. Ghosts, Drugs & Rock n'Roll.
När jag började redigera hade jag inte ens det ordinarie uttrycket, sex, drugs & rock n'roll i manuset, men det fanns ett ställe där det passade perfekt, så jag lade in det och i och med detta hade jag bestämt mig. Senare har jag hört att långa titlar ska ha en naturlig förkortning ("Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" blir "Hundraåringen", klockrent). Men "Ghosts" kunde jag ju inte säga, det är en film med Patrick Swayze.
Det har gått upp och ned med hur nöjd jag är med titeln. Men så steg det fram en person till mig på Science Fiction-mässan i höstas. Han gick rakt fram till min bok, bland alla andra på bordet (vi var tio som delade bord), och så sa han:
"Oj, vilken titel, den här borde bli film bara på titeln! Jag är vän med (lägg in namedropping på känd svensk filmare) och detta låter jätteintressant."
Sen var det antagligen bara snack, det där med den stora svenska filmaren, jag hörde inte något mer heller, men oavsett hade min titel givit önskad effekt på killen. Han blev intresserad bara av att se titeln. Då blev jag mer tillfreds med det hela.
Så nu återstår frågan, vad döper man en fristående uppföljare till, om det ska gå i samma stil (ändrad klyscha)? Smaka på den ni! Jag har ingen aning i dagsläget, den går under arbetsnamnet "Ghosts2" och filen heter "Helena" efter den nya huvudpersonen. Förhoppningsvis kommer namnet att växa fram även denna gång. Den som lever får se
Jag hade aldrig trott att jag skulle ge ut en bok med en lång titel, på engelska (fast inlagan är svensk). Jag minns inte ens hur det kom sig att boken fick sin titel. Jag kallade den länge för "Konserten" eftersom en av mina viktigaste karaktärer börjar med att gå på konsert i kapitel ett, och något måste ju filen heta liksom. Vid något tillfälle måste jag ha behövt ett namn. Kanske var det när jag fick lov att lägga några små foldrar på ett bord när min kompis hade konstutställning. Jag kunde nog inte tänka mig då att det skulle bli bokens titel, utan det var en ordlek som skulle visa bokens innehåll så koncentrerat som möjligt. Men hur det var bet sig frasen fast. Ghosts, Drugs & Rock n'Roll.
När jag började redigera hade jag inte ens det ordinarie uttrycket, sex, drugs & rock n'roll i manuset, men det fanns ett ställe där det passade perfekt, så jag lade in det och i och med detta hade jag bestämt mig. Senare har jag hört att långa titlar ska ha en naturlig förkortning ("Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" blir "Hundraåringen", klockrent). Men "Ghosts" kunde jag ju inte säga, det är en film med Patrick Swayze.
Det har gått upp och ned med hur nöjd jag är med titeln. Men så steg det fram en person till mig på Science Fiction-mässan i höstas. Han gick rakt fram till min bok, bland alla andra på bordet (vi var tio som delade bord), och så sa han:
"Oj, vilken titel, den här borde bli film bara på titeln! Jag är vän med (lägg in namedropping på känd svensk filmare) och detta låter jätteintressant."
Sen var det antagligen bara snack, det där med den stora svenska filmaren, jag hörde inte något mer heller, men oavsett hade min titel givit önskad effekt på killen. Han blev intresserad bara av att se titeln. Då blev jag mer tillfreds med det hela.
Så nu återstår frågan, vad döper man en fristående uppföljare till, om det ska gå i samma stil (ändrad klyscha)? Smaka på den ni! Jag har ingen aning i dagsläget, den går under arbetsnamnet "Ghosts2" och filen heter "Helena" efter den nya huvudpersonen. Förhoppningsvis kommer namnet att växa fram även denna gång. Den som lever får se
torsdag 20 juni 2013
Att layouta sin egen inlaga
En författarkollega och jag har haft en lång konversation om layout. Eftersom jag kan en del tänkte jag dela med mig. Dock är jag inte någon expert på djupet, men jag har läst en del i min universitetsexamen i alla fall. Nå, detta är mest för att ge en snabb överblick.
Innan manuset ska sättas
När du skriver ditt manus, formatera så lite som möjligt. Visst kan det vara bra att se var ett nytt kapitel börjar, men använd då gärna enkel fetstil, eller gör en sidbrytning till ny sida. Gör inte kursiver eller annat, det kommer senare. Gör inte heller några som helst mellanrum med mellanslagstangenten. Stega inte in med den, försök inte göra indrag med den osv. Det enda du ska göra för hand är faktiskt dubbla radmatningar för nytt stycke. (här ska du inte använda "avstånd efter" i formatmallarna, för det försvinner när du, eller sättaren, häller in texten i designprogrammet. Så enkelt som möjligt är alltså grunden.
Tryckeriets regler
Om du nu vill göra din layout själv, börja med att ta reda på om tryckeriet har några mått som du måste följa. Skilj på pappersstorlek, tryckyta och satsyta. Pappersstorlek är hur stort pappret är från kant till kant. Tryckyta är den yta där de är möjligt att trycka (alla kan inte trycka ända ut i kanten, om du t.ex. vill ha en bild som ligger så, så detta måste du kolla. Många tillhandahåller mallar där ytan som går att använda är markerad) och satsyta är den faktiska delen av pappret som det är text eller bild på.
Marginaler
En tjock bok behöver ha bredare innermarginaler än yttermarginaler. Detta för att inte texten ska försvinna in i bindningen och förstöra läsupplevelsen. Snåla inte på sidorna, att ha liiiiite större marginaler ger luft åt layouten utan att det kostar så hiskeligt mycket mer. Många köper en bok genom att se på framsidan, baksidan och satsytan. _Ser den ut_ att vara trevlig att läsa? Så underskatta inte detta. Givetvis gäller det även över och underkant. Underkanten ska alltid ha mer luft än övriga marginaler.
Det gyllene snittet
Måttet "det gyllene snittet" anses vara det mest behagliga för ögat att se på. Om ett papper har höjden 21 innebär det att den ska ha bredden 13. Det vanliga romanformatet 130x210 stämmer alltså bra här. Krångla inte till det med egna mått, här är gammal faktiskt äldst!
Font och fontstorlek
Många läsare tycker att fonter över 12 punkter är jobbiga att läsa. Ha bara detta i böcker för barn upp till 8 år, samt för synskadade. Annars är 11-12 punkter normalt. För tryck ska brödtexten ha ett typsnitt som har seriffer, alltså små krokar på bokstäverna, som i Garamond (som nog är det vanligaste typsnittet för en bok, eller Times). För rubriker rekommenderas däremot san-seriff, alltså utan seriffer. Exempel här är Gill Sans och Helvetica. (För webb finns det speciella typsnitt, som Verdana, och Powerpoint har även det fått ett eget, men då lämnar vi böckernas värld).
Radlängd
En rad ska bestå av 55-65 tecken, inklusive nedslag. Då "studsar" ögat över texten tre gånger, vilket är optimalt. Kortare rader gör att ögat lätt hoppar över en rad, och det blir jobbigt att läsa. Längre rader gör att man ofta läser om samma rad flera gånger utan att förstå varför. Så hur långa rader du har bidrar också till textens läsbarhet och hur inbjudande den ser ut vid första anblicken.
Kägel (radavstånd)
Det normala här är 10/12, alltså att en text i tio punkter ska ha 12 i radavstånd. Ett annat sätt att mäta är att säga att radavståndet måste vara större än det största avståndet mellan orden, annars ser satsytan "gluggig" ut.
Om du lämnar till tryck måste du alltid ange radlängd, grad (typsnittstorlek), kägel och satsbredd. Typsnittet anges med namn, övriga med siffror.
Fyrkant
När du skriver manus, gör som sagt nytt stycke genom dubbla radmatningar (en blankrad). När du däremot sätter texten så ska nytt stycke visas genom ett indrag. Lite slarvigt uttryckt ska detta indrag motsvara "en fyrkant", alltså vara lika långt som typsnittets versaler är höga. (En fyrkant var i gammal tryckkonst en blybit som var kvadratisk). De versala siffrorna för typsnitten brukar vara en halv fyrkant breda. Delar man fyrkanten i 18-delar så bör ett normalt ordmellanrum vara 4/18s frykant. Ibland måste du ändra avståndet manuellt för att snygga till, kanske på en enskild rad för att förhindra en tokig avstavning, eller ett helt stycke för att inte få en ensam rad på en sida. Detta kallas att kerna. Kerning sker normalt automatiskt i layoutprogrammen i 1/35 av typsnittet, och då får man använda 2/35 för att komma i närheten av 1/18. anledningen till att använda en sådan mätmetod är att det är relativt och följer med om du byter grad (storlek) på typsnittet.
Formatmallar
Skapa formatmallar. Två för brödtext (mer om det nedan), ett för direkt anföring, ett för rubrik och eventuellt ett för bildtexter om det är en fackbok. (För fackböcker finns det fler regler, men jag går inte in på dessa här, det blir för långt.) Klicka på varje stycke och klicka sedan på formatmallen och ge din text det utseende som den ska ha för läsaren. Om du gör något för hand får du sitta i månader med din text, så utnyttja allt som går för att på ett automatiskt sätt fixa texten. Dessutom blir det snyggare, för om du automatiserar jobbet så kommer det att bli likadant genom hela boken. Så ta den tid det tar att skapa de här få mallarna, och använd dem! (I Ghosts, Drugs & Rock n'Roll hade jag en till, för de låttexter som är med, så har du dikter eller dylikt, skapa en formatmall även för dessa - och även om det bara finns en enda dikt, eftersom den automatiserad processen även gör att eventuella ändringar hänger med.
Kursiver
Kursiver är den enda markör du ska ha i en skönlitterär bok, och det ska användas sparsamt. Kursivera bara ord i direkt anföring, och gör det med yttersta omsorg och bara om det är absolut nödvändigt. Anledningen till att du inte ska kursivera medan du skriver är att det ändå försvinner när du lägger in texten i layoutprogrammet, så du får göra dubbelt jobb i så fall.
Kerna
Kerning sker för att snygga till texten. Har man rak högermarginal (som en satt bok bör ha) så kan det bli för långt mellan orden, vilket ser ut som vita floder när man kisar och ser på satsytan. Detta är inte bra och då får man gå in och kerna för hand. Detsamma gäller vissa bokstavskombinationer som är olyckliga ihop (oftast handlar det om att minska avståndet mellan sådana par). Att kerna 5-600 sidor för hand går, men är onödigt, bra layoutprogram har kerningstabeller som automatiskt söker upp och rättar till kerningen, så det du behöver göra är att titta på satsytan och eventuellt finjustera någonstans.
Knipa och spärra
Rubriker skrivs ofta med större grad och för att det ska bli snyggt behövs ett mindre av stånd mellan samtliga bokstäver i ordet. Detta kallas att knipa. Ett alternativ till kursiver i en rubrik med versaler är att göra tvärt om mot att knipa, nämligen att spärra ordet, alltså göra avståndet mellan bokstäverna större. Spärra aldrig en text i gemener.
Horungar och änkor
En horunge är sista raden i ett stycke som hamnar ensam på nästa sida. Detta kallades förr dubbel horunge, till skillnad från enkel som är när första raden hamnar ensam längst ned på en sida. Det senare har dock blivit accepterat numera. Ibland ser man den engelska benämningen änka (widow) för dubbel horunge. Horungar i slutet av stycken är alltid fula och bör undvikas. Ibland kan det räcka med att man ändrar en rad högre upp genom att kerna den1- eller 2/108 fyrkant. Man kan också öka kerningen, så att det blir mer än en rad på nästa sida. I nödfall kan man "hänga horungen", alltså göra sidan en rad längre. När du planerar sidans utseende, se till att det finns plats för en sådan åtgärd även med hänsyn till sidnumret. Som sista åtgärd kan man öka neddraget för kapitlet och på så sätt få en annan fördelning av raderna. (Det finns fler sätt, men detta är en kort presentation.)
Nytt stycke
Nu är det dags att ta bort blankraderna. I satt text markeras nytt stycke med ett indrag, normalt av en fyrkants storlek. Jag brukar tillverka två formatmallar för brödtext, en som heter "bröd1" och följaktligen en som heter "bröd_indrag" (logiskt eller hur, fniss). Sedan är det bara att ställa sig i stycket och trycka på formatmallen så swoschar det till. Men blankraderna måste du ta bort manuellt. Nu kommer dock det luriga: Även direkt anföring har indrag, men det är ju inte ett nytt stycke. Texten efter en anföring ska alltså inte ha indrag, utan börja från radens ytterkant (såvida det inte är nytt stycke efter en replik, men ni fattar säkert det). Använd aldrig indrag till något annat än direkt anföring och nytt stycke.
Dubbel radmatning
Det _kan_ förekomma dubbla radmatningar inom ett kapitel också. Till exempel om kapitlet har ett datum som rubrik, för att visa att det handlar om olika tider inom detta dygn. Eller om du byter perspektiv inom kapitlet. Detta blir ju ofta vanligare att man (om man har perspektivbyten) gör tätare mot slutet av en bok, som att klippen i en film kommer snabbare när det blir mer spännande. Dubbel radmatning ska dock brukas med måtta!
Nytt kapitel
Man kan markera nytt kapitel på två sätt: ny sida med nedtryck (börjar en bit nedanför tryckytans överkant) eller flera blankrader. Vilket som är bäst bestämmer du själv, personligen föredrar jag ny sida. En del gör också bara nya kapitel på en högersida och lämnar en eventuell vänstersida tom. Det är elegant, men inte nödvändigt. Kapitelrubriken ska helst vara i san-seriff och den kan, till skillnad från brödtexten, få visa en del av innehållets karaktär. Leta fram ett typsnitt som du tycker passa känslomässigt för din bok, utan att det blir svårläst.
Paginering
I skönlitteratur är det vanligast att ha sidnummer längst ned, antingen i ytterkanten eller i sidans mitt. Paginan bör vara lättläst och graden ska vara mindre än brödtexten. Paginan ingår inte i satsytan (men kolla att det hamnar inom tryckytan).
Alla de där sidorna i bokens början
Hur man gör innan brödtexten börjar följer ett fast mönster. Det ska se ut så här:
sid 1 "Smutstitel" (namn för att den tidigare lämnades blank för att skydda inlagan från smuts). Numera kan du ha bokens titel i liten grad här.
sid 2. blank eller en bild av förfataren eller förlagets logga
sid 3. "titelsidan" Bokens titel, författarens namn, ev redaktör, översättare, förlag, förlagsort. Detta är lite av en "Paradsida", lämna inte denna åt slumpen. Ibland används både sidan 2 och 3 som ett titeluppslag.
sid 4. "Tryckortssida" eller "copyrightsida". Här står copyright, årtal, vem som har upphovsrätt till bilder (även omslag), tryckeriets namn och ort, tryckår OBS!!! Om tryckort inte är med faller skriften under reglerna för tal i brottsbalken!!! (Vid tvist om copyrighten) HÄr ska även ISBN-nummer in.
sid 5. Övrigt extramaterial, ofta dedikationer, ett mottto eller innehållsförteckning. Detta material kan uppta flera sidor. Oavsett hur långt det är ska alltid första kapitlet sedan börja på en högersida.
Vidare läsning finns i "Typografisk handbok" av Christer Hellmark.
Innan manuset ska sättas
När du skriver ditt manus, formatera så lite som möjligt. Visst kan det vara bra att se var ett nytt kapitel börjar, men använd då gärna enkel fetstil, eller gör en sidbrytning till ny sida. Gör inte kursiver eller annat, det kommer senare. Gör inte heller några som helst mellanrum med mellanslagstangenten. Stega inte in med den, försök inte göra indrag med den osv. Det enda du ska göra för hand är faktiskt dubbla radmatningar för nytt stycke. (här ska du inte använda "avstånd efter" i formatmallarna, för det försvinner när du, eller sättaren, häller in texten i designprogrammet. Så enkelt som möjligt är alltså grunden.
Tryckeriets regler
Om du nu vill göra din layout själv, börja med att ta reda på om tryckeriet har några mått som du måste följa. Skilj på pappersstorlek, tryckyta och satsyta. Pappersstorlek är hur stort pappret är från kant till kant. Tryckyta är den yta där de är möjligt att trycka (alla kan inte trycka ända ut i kanten, om du t.ex. vill ha en bild som ligger så, så detta måste du kolla. Många tillhandahåller mallar där ytan som går att använda är markerad) och satsyta är den faktiska delen av pappret som det är text eller bild på.
Marginaler
En tjock bok behöver ha bredare innermarginaler än yttermarginaler. Detta för att inte texten ska försvinna in i bindningen och förstöra läsupplevelsen. Snåla inte på sidorna, att ha liiiiite större marginaler ger luft åt layouten utan att det kostar så hiskeligt mycket mer. Många köper en bok genom att se på framsidan, baksidan och satsytan. _Ser den ut_ att vara trevlig att läsa? Så underskatta inte detta. Givetvis gäller det även över och underkant. Underkanten ska alltid ha mer luft än övriga marginaler.
Det gyllene snittet
Måttet "det gyllene snittet" anses vara det mest behagliga för ögat att se på. Om ett papper har höjden 21 innebär det att den ska ha bredden 13. Det vanliga romanformatet 130x210 stämmer alltså bra här. Krångla inte till det med egna mått, här är gammal faktiskt äldst!
Font och fontstorlek
Många läsare tycker att fonter över 12 punkter är jobbiga att läsa. Ha bara detta i böcker för barn upp till 8 år, samt för synskadade. Annars är 11-12 punkter normalt. För tryck ska brödtexten ha ett typsnitt som har seriffer, alltså små krokar på bokstäverna, som i Garamond (som nog är det vanligaste typsnittet för en bok, eller Times). För rubriker rekommenderas däremot san-seriff, alltså utan seriffer. Exempel här är Gill Sans och Helvetica. (För webb finns det speciella typsnitt, som Verdana, och Powerpoint har även det fått ett eget, men då lämnar vi böckernas värld).
Radlängd
En rad ska bestå av 55-65 tecken, inklusive nedslag. Då "studsar" ögat över texten tre gånger, vilket är optimalt. Kortare rader gör att ögat lätt hoppar över en rad, och det blir jobbigt att läsa. Längre rader gör att man ofta läser om samma rad flera gånger utan att förstå varför. Så hur långa rader du har bidrar också till textens läsbarhet och hur inbjudande den ser ut vid första anblicken.
Kägel (radavstånd)
Det normala här är 10/12, alltså att en text i tio punkter ska ha 12 i radavstånd. Ett annat sätt att mäta är att säga att radavståndet måste vara större än det största avståndet mellan orden, annars ser satsytan "gluggig" ut.
Om du lämnar till tryck måste du alltid ange radlängd, grad (typsnittstorlek), kägel och satsbredd. Typsnittet anges med namn, övriga med siffror.
Fyrkant
När du skriver manus, gör som sagt nytt stycke genom dubbla radmatningar (en blankrad). När du däremot sätter texten så ska nytt stycke visas genom ett indrag. Lite slarvigt uttryckt ska detta indrag motsvara "en fyrkant", alltså vara lika långt som typsnittets versaler är höga. (En fyrkant var i gammal tryckkonst en blybit som var kvadratisk). De versala siffrorna för typsnitten brukar vara en halv fyrkant breda. Delar man fyrkanten i 18-delar så bör ett normalt ordmellanrum vara 4/18s frykant. Ibland måste du ändra avståndet manuellt för att snygga till, kanske på en enskild rad för att förhindra en tokig avstavning, eller ett helt stycke för att inte få en ensam rad på en sida. Detta kallas att kerna. Kerning sker normalt automatiskt i layoutprogrammen i 1/35 av typsnittet, och då får man använda 2/35 för att komma i närheten av 1/18. anledningen till att använda en sådan mätmetod är att det är relativt och följer med om du byter grad (storlek) på typsnittet.
Formatmallar
Skapa formatmallar. Två för brödtext (mer om det nedan), ett för direkt anföring, ett för rubrik och eventuellt ett för bildtexter om det är en fackbok. (För fackböcker finns det fler regler, men jag går inte in på dessa här, det blir för långt.) Klicka på varje stycke och klicka sedan på formatmallen och ge din text det utseende som den ska ha för läsaren. Om du gör något för hand får du sitta i månader med din text, så utnyttja allt som går för att på ett automatiskt sätt fixa texten. Dessutom blir det snyggare, för om du automatiserar jobbet så kommer det att bli likadant genom hela boken. Så ta den tid det tar att skapa de här få mallarna, och använd dem! (I Ghosts, Drugs & Rock n'Roll hade jag en till, för de låttexter som är med, så har du dikter eller dylikt, skapa en formatmall även för dessa - och även om det bara finns en enda dikt, eftersom den automatiserad processen även gör att eventuella ändringar hänger med.
Kursiver
Kursiver är den enda markör du ska ha i en skönlitterär bok, och det ska användas sparsamt. Kursivera bara ord i direkt anföring, och gör det med yttersta omsorg och bara om det är absolut nödvändigt. Anledningen till att du inte ska kursivera medan du skriver är att det ändå försvinner när du lägger in texten i layoutprogrammet, så du får göra dubbelt jobb i så fall.
Kerna
Kerning sker för att snygga till texten. Har man rak högermarginal (som en satt bok bör ha) så kan det bli för långt mellan orden, vilket ser ut som vita floder när man kisar och ser på satsytan. Detta är inte bra och då får man gå in och kerna för hand. Detsamma gäller vissa bokstavskombinationer som är olyckliga ihop (oftast handlar det om att minska avståndet mellan sådana par). Att kerna 5-600 sidor för hand går, men är onödigt, bra layoutprogram har kerningstabeller som automatiskt söker upp och rättar till kerningen, så det du behöver göra är att titta på satsytan och eventuellt finjustera någonstans.
Knipa och spärra
Rubriker skrivs ofta med större grad och för att det ska bli snyggt behövs ett mindre av stånd mellan samtliga bokstäver i ordet. Detta kallas att knipa. Ett alternativ till kursiver i en rubrik med versaler är att göra tvärt om mot att knipa, nämligen att spärra ordet, alltså göra avståndet mellan bokstäverna större. Spärra aldrig en text i gemener.
Horungar och änkor
En horunge är sista raden i ett stycke som hamnar ensam på nästa sida. Detta kallades förr dubbel horunge, till skillnad från enkel som är när första raden hamnar ensam längst ned på en sida. Det senare har dock blivit accepterat numera. Ibland ser man den engelska benämningen änka (widow) för dubbel horunge. Horungar i slutet av stycken är alltid fula och bör undvikas. Ibland kan det räcka med att man ändrar en rad högre upp genom att kerna den1- eller 2/108 fyrkant. Man kan också öka kerningen, så att det blir mer än en rad på nästa sida. I nödfall kan man "hänga horungen", alltså göra sidan en rad längre. När du planerar sidans utseende, se till att det finns plats för en sådan åtgärd även med hänsyn till sidnumret. Som sista åtgärd kan man öka neddraget för kapitlet och på så sätt få en annan fördelning av raderna. (Det finns fler sätt, men detta är en kort presentation.)
Nytt stycke
Nu är det dags att ta bort blankraderna. I satt text markeras nytt stycke med ett indrag, normalt av en fyrkants storlek. Jag brukar tillverka två formatmallar för brödtext, en som heter "bröd1" och följaktligen en som heter "bröd_indrag" (logiskt eller hur, fniss). Sedan är det bara att ställa sig i stycket och trycka på formatmallen så swoschar det till. Men blankraderna måste du ta bort manuellt. Nu kommer dock det luriga: Även direkt anföring har indrag, men det är ju inte ett nytt stycke. Texten efter en anföring ska alltså inte ha indrag, utan börja från radens ytterkant (såvida det inte är nytt stycke efter en replik, men ni fattar säkert det). Använd aldrig indrag till något annat än direkt anföring och nytt stycke.
Dubbel radmatning
Det _kan_ förekomma dubbla radmatningar inom ett kapitel också. Till exempel om kapitlet har ett datum som rubrik, för att visa att det handlar om olika tider inom detta dygn. Eller om du byter perspektiv inom kapitlet. Detta blir ju ofta vanligare att man (om man har perspektivbyten) gör tätare mot slutet av en bok, som att klippen i en film kommer snabbare när det blir mer spännande. Dubbel radmatning ska dock brukas med måtta!
Nytt kapitel
Man kan markera nytt kapitel på två sätt: ny sida med nedtryck (börjar en bit nedanför tryckytans överkant) eller flera blankrader. Vilket som är bäst bestämmer du själv, personligen föredrar jag ny sida. En del gör också bara nya kapitel på en högersida och lämnar en eventuell vänstersida tom. Det är elegant, men inte nödvändigt. Kapitelrubriken ska helst vara i san-seriff och den kan, till skillnad från brödtexten, få visa en del av innehållets karaktär. Leta fram ett typsnitt som du tycker passa känslomässigt för din bok, utan att det blir svårläst.
Paginering
I skönlitteratur är det vanligast att ha sidnummer längst ned, antingen i ytterkanten eller i sidans mitt. Paginan bör vara lättläst och graden ska vara mindre än brödtexten. Paginan ingår inte i satsytan (men kolla att det hamnar inom tryckytan).
Alla de där sidorna i bokens början
Hur man gör innan brödtexten börjar följer ett fast mönster. Det ska se ut så här:
sid 1 "Smutstitel" (namn för att den tidigare lämnades blank för att skydda inlagan från smuts). Numera kan du ha bokens titel i liten grad här.
sid 2. blank eller en bild av förfataren eller förlagets logga
sid 3. "titelsidan" Bokens titel, författarens namn, ev redaktör, översättare, förlag, förlagsort. Detta är lite av en "Paradsida", lämna inte denna åt slumpen. Ibland används både sidan 2 och 3 som ett titeluppslag.
sid 4. "Tryckortssida" eller "copyrightsida". Här står copyright, årtal, vem som har upphovsrätt till bilder (även omslag), tryckeriets namn och ort, tryckår OBS!!! Om tryckort inte är med faller skriften under reglerna för tal i brottsbalken!!! (Vid tvist om copyrighten) HÄr ska även ISBN-nummer in.
sid 5. Övrigt extramaterial, ofta dedikationer, ett mottto eller innehållsförteckning. Detta material kan uppta flera sidor. Oavsett hur långt det är ska alltid första kapitlet sedan börja på en högersida.
Vidare läsning finns i "Typografisk handbok" av Christer Hellmark.
måndag 22 april 2013
Idoldyrkan
I dag är Justin Bieber i huvudstaden och flickorna gråter utanför hotellet. De som har köat längst utanför Globen har stått där i fyra dagar nu. Den här sidan har jag inte porträtterat så mycket i min bok, däremot den mer obehagliga delen som händer när det går från dyrkan till att vilja bli som någon. "Jag gör som min idol gör"-grejen finns ju med i Ghosts, och den eskalerar tills det blir oåterkalleligt.
Min första idol var dirigenten för Wienerfilharmonikerna. Jag hade sett nyårskonserten och tyckte att det var så vackert när de dansade, så sån musik ville jag också leda. Jag var förmodligen 5-6 år, för jag kunde bara nästan skriva. Mamma hjälpte mig när jag ville skriva ett brev till honom, och tala om hur mycket jag gillade musiken. Långt senare kom mamma ihåg detta, och sa att hon ångrade så mycket att hon aldrig översatte det och skickade det. Jag hade aldrig haft den intentionen som liten och blev uppriktigt förvånad över att hon ens haft tanken, men givetvis hade det varit ballt att få fan-mail från en 6-åring i ett helt annat land, även om man var kändis!
Senare kom det andra idoler, jag upptäckte rocken och ägnade också en del tid åt att komma längst fram på konserterna, och även i vuxen ålder har jag kommit hem med revben som blivit blå mot kravallstaketet, men då är det på ett annat plan, jag är kort och vill se konserten inte bara ryggar, och jag gillar att plåta dessutom. Har även spenderat några nätter på operan för att få bra platser till gästspel, så det är inte bara rock heller. Från det till att tro att en idol är mer eller mindre gud är det dock rätt långt.
Tjejen i Ghosts som skär sig för att hon inte tycker att hon duger eftersom hon inte är den stora stjärnans flickvän pendlar mellan total depression och hopp. "Om blodet bildar ett hjärta vet han att jag finns, då har han sett min bild på fanclubben", tänker hon medan rakbladet gör hål i hennes arm och när tidningarna skriver att han har hittat kärleken hyperventilerar hon så att hon nästan svimmar. Så småningom går det längre, hon börjar spara pengar för att kunna åka och vara där han är och hon får med sig en vän. I slutänden får hon mer än hon någonsin bad om, men kanske inte under sådana omständigheter som hon kunnat tänka sig eller önskat.
Jag undrar vad det är som får folk att bli så totalt idoltokiga att de står fyra dygn utanför en arena, eller spenderar nätterna utanför ett hotell? Och vad händer när de upptäcker att deras idol inte alls är sån som de har målat upp, när deras bild rasar? Det kommer att bli mer kring den frågan i den fristående fortsättningen. Kanske borde åka till Globen i dag och intervjua några ...
Min första idol var dirigenten för Wienerfilharmonikerna. Jag hade sett nyårskonserten och tyckte att det var så vackert när de dansade, så sån musik ville jag också leda. Jag var förmodligen 5-6 år, för jag kunde bara nästan skriva. Mamma hjälpte mig när jag ville skriva ett brev till honom, och tala om hur mycket jag gillade musiken. Långt senare kom mamma ihåg detta, och sa att hon ångrade så mycket att hon aldrig översatte det och skickade det. Jag hade aldrig haft den intentionen som liten och blev uppriktigt förvånad över att hon ens haft tanken, men givetvis hade det varit ballt att få fan-mail från en 6-åring i ett helt annat land, även om man var kändis!
Senare kom det andra idoler, jag upptäckte rocken och ägnade också en del tid åt att komma längst fram på konserterna, och även i vuxen ålder har jag kommit hem med revben som blivit blå mot kravallstaketet, men då är det på ett annat plan, jag är kort och vill se konserten inte bara ryggar, och jag gillar att plåta dessutom. Har även spenderat några nätter på operan för att få bra platser till gästspel, så det är inte bara rock heller. Från det till att tro att en idol är mer eller mindre gud är det dock rätt långt.
Tjejen i Ghosts som skär sig för att hon inte tycker att hon duger eftersom hon inte är den stora stjärnans flickvän pendlar mellan total depression och hopp. "Om blodet bildar ett hjärta vet han att jag finns, då har han sett min bild på fanclubben", tänker hon medan rakbladet gör hål i hennes arm och när tidningarna skriver att han har hittat kärleken hyperventilerar hon så att hon nästan svimmar. Så småningom går det längre, hon börjar spara pengar för att kunna åka och vara där han är och hon får med sig en vän. I slutänden får hon mer än hon någonsin bad om, men kanske inte under sådana omständigheter som hon kunnat tänka sig eller önskat.
Jag undrar vad det är som får folk att bli så totalt idoltokiga att de står fyra dygn utanför en arena, eller spenderar nätterna utanför ett hotell? Och vad händer när de upptäcker att deras idol inte alls är sån som de har målat upp, när deras bild rasar? Det kommer att bli mer kring den frågan i den fristående fortsättningen. Kanske borde åka till Globen i dag och intervjua några ...
söndag 21 april 2013
Författarens kamera A och kamera B
Jag har tillbringat söndagen med extramaterialet för Star Wars 1, 2 och 3. Som vanligt mycket välgjort, men en sak fick mig att tänka på en sak som jag lärde mig för en massa år sedan på en skrivkurs, nämligen perspektiv. I dokumentären pratade Georg Lucas om att de filmar med både kamera A och kamera B. De har antingen olika snäv vinkel (visar hela scenen och närbilder) eller så kan de visa scenen från olika karaktärers vinkel. När jag kommit så här långt tänkte jag på extramaterialet som jag såg för Sagan om Ringen, när de pratade om att de spelade in Boromirs död, först från en karaktärs vinkel, gick och åt lunch och efter maten filmade de samma död igen, men från den andras perspektiv. På slutet, när det blev tidsnöd, hade de gjort som Lucas, nämligen spelat in samma scen med två kameror på en gång, en på Sam och en på Frodo. Hur sitter då det här ihop med att skriva?
När jag tog upp mitt skönlitterära skrivande på allvar i vuxen ålder var det genom en skrivkurs som jag var med och ordnade. Jag hade blivit redaktör för en tidskrift för fantasy, science fiction med mera och tanken var att skrivkursen skulle ge material till ett specialnummer (vilket den också gjorde). En av de tidiga övningarna var att skriva en kort historia, mellan en halv och en sida, om jag minns rätt, med samma historia sedd ur två eller tre personers perspektiv. När man skrev det på det sättet var det nästan som att filma med både kamera A och B på en gång (närmare kommer man ju inte med bara en författare).
Den roman som kom ut i höstas, Ghosts, Drugs & Rock n'Roll, är skriven så att man aldrig får huvudpersonens perspektiv (utom i tre korta kapitel som är i första person presens och som var nödvändiga eftersom läsaren måste få veta vad karaktären gör när han är ensam). Istället speglas han från andra karaktärer, mest hans bror, flickvän och ena kompis, men ibland även av andra. Ibland är ju inte heller huvudpersonen på plats, och då har förstås också någon annan perspektivet. Nu när jag gör en fristående uppföljare jobbar jag på samma sätt med en ny karaktär som huvudperson (som inte finns med i ettan). Hon har fått en prolog i första person presens, men sedan kommer jag att arbeta på samma sätt. Det som dock vore en intressant tanke var att bara för min egen skull, skriva en "kamera B" för att liksom höra vad hon tänker när andra pratar. Men samtidigt funderar jag på om det skulle förta lite av min nyfikenhet på henne? En drivande kraft att skriva ettan var ju att jag ville veta mer om min huvudperson själv (trots att jag har karaktärsblad för alla).
Tanken med det här inlägget är dock inte vad jag ska göra, utan mer som ett rent skrivtips. Man ska ju hålla sig till ett perspektiv åt gången. Själv byter jag ogärna om jag inte byter kapitel, men mot slutet av en berättelse kan jag förtäta det med att byta när jag byter stycke. Ungefär så som man förtätar spänningen i en film genom att göra kortare och kortare klipp mot ett klimax. Så tänk på att inte blanda perspektiv hur som helst, men skriv gärna med siktet i olika "kameror" för att förstå dina karaktärer bättre, även om du aldrig tar med det perspektiv som inte passar i din historia. Dels kanske den är skriven i första person, dels kan det ju också vara så att du inte vill avslöja vad en av dem tänker vid ett visst tillfälle. Eller så gör du som jag gjorde, låta andra spegla karaktären genom hela historien så att läsaren får hela bilden genom perspektivbytena, medan de enskilda karaktärerna inte har en lika bred bild - det är ju alltid spännande att som läsare veta mer än karaktärerna. Fast det sernare hör till ett helt eget inlägg, så det får jag spara till nästa gång!
Lycka till med dina olika perspektiv och vinklar!
När jag tog upp mitt skönlitterära skrivande på allvar i vuxen ålder var det genom en skrivkurs som jag var med och ordnade. Jag hade blivit redaktör för en tidskrift för fantasy, science fiction med mera och tanken var att skrivkursen skulle ge material till ett specialnummer (vilket den också gjorde). En av de tidiga övningarna var att skriva en kort historia, mellan en halv och en sida, om jag minns rätt, med samma historia sedd ur två eller tre personers perspektiv. När man skrev det på det sättet var det nästan som att filma med både kamera A och B på en gång (närmare kommer man ju inte med bara en författare).
 |
| R2-D2 läser Ghosts, Drugs & Rock n'Roll på Science Fiction-mässan |
Den roman som kom ut i höstas, Ghosts, Drugs & Rock n'Roll, är skriven så att man aldrig får huvudpersonens perspektiv (utom i tre korta kapitel som är i första person presens och som var nödvändiga eftersom läsaren måste få veta vad karaktären gör när han är ensam). Istället speglas han från andra karaktärer, mest hans bror, flickvän och ena kompis, men ibland även av andra. Ibland är ju inte heller huvudpersonen på plats, och då har förstås också någon annan perspektivet. Nu när jag gör en fristående uppföljare jobbar jag på samma sätt med en ny karaktär som huvudperson (som inte finns med i ettan). Hon har fått en prolog i första person presens, men sedan kommer jag att arbeta på samma sätt. Det som dock vore en intressant tanke var att bara för min egen skull, skriva en "kamera B" för att liksom höra vad hon tänker när andra pratar. Men samtidigt funderar jag på om det skulle förta lite av min nyfikenhet på henne? En drivande kraft att skriva ettan var ju att jag ville veta mer om min huvudperson själv (trots att jag har karaktärsblad för alla).
Tanken med det här inlägget är dock inte vad jag ska göra, utan mer som ett rent skrivtips. Man ska ju hålla sig till ett perspektiv åt gången. Själv byter jag ogärna om jag inte byter kapitel, men mot slutet av en berättelse kan jag förtäta det med att byta när jag byter stycke. Ungefär så som man förtätar spänningen i en film genom att göra kortare och kortare klipp mot ett klimax. Så tänk på att inte blanda perspektiv hur som helst, men skriv gärna med siktet i olika "kameror" för att förstå dina karaktärer bättre, även om du aldrig tar med det perspektiv som inte passar i din historia. Dels kanske den är skriven i första person, dels kan det ju också vara så att du inte vill avslöja vad en av dem tänker vid ett visst tillfälle. Eller så gör du som jag gjorde, låta andra spegla karaktären genom hela historien så att läsaren får hela bilden genom perspektivbytena, medan de enskilda karaktärerna inte har en lika bred bild - det är ju alltid spännande att som läsare veta mer än karaktärerna. Fast det sernare hör till ett helt eget inlägg, så det får jag spara till nästa gång!
Lycka till med dina olika perspektiv och vinklar!
torsdag 11 april 2013
Mediet Pehr Trollsveden spår författaren
En författare som skriver en bok om det övernaturliga bör ju även ha en spådom. Så här sade Pehr Trollsveden (känt medium från tv, bl.a.) 20130408:
Pehr: Du är begåvad, du är en stjärna, är du författare?
Författaren: Ja.
Pehr: Du är ju helt fantastsik. Har de publicerat stora verk av dig?
Författaren: Nej, ingen satsar på en debutant, man får trycka själv och så …
Pehr: Skitduktig är du ju, du är … (ser på korten) Du är ett geni. Du är en stor stjärna. Det är ju helt otorligt!
Författaren: (skrattar) Tala om det för tv.
Pehr: Du är ju helt jävla… galet bra! Här kan du bli hur känd som helst. Det gäller bara att ha de rätta kontakterna.
Författaren: Precis, jag hoppas hitta såna ...
Pehr: Hur känd som helst kan du bli.
Författaren: Ja.
Pehr: Du är ju helt fantastsik. Har de publicerat stora verk av dig?
Författaren: Nej, ingen satsar på en debutant, man får trycka själv och så …
Pehr: Skitduktig är du ju, du är … (ser på korten) Du är ett geni. Du är en stor stjärna. Det är ju helt otorligt!
Författaren: (skrattar) Tala om det för tv.
Pehr: Du är ju helt jävla… galet bra! Här kan du bli hur känd som helst. Det gäller bara att ha de rätta kontakterna.
Författaren: Precis, jag hoppas hitta såna ...
Pehr: Hur känd som helst kan du bli.
(Spådomen gjordes med tarotkort och spelades in. Pehr känner inte till författaren alls.)
söndag 13 januari 2013
Synopsis eller inte synopsis, det är frågan
Jag har inte synopsis, jag måste få bli överraskad själv, måste få undra vad som ska hända sen, hur vissa saker sitter ihop osv. Jag var oerhört orolig över detta tidigare, tänkte att det kanske var därför jag bara hade skrivit klart ett fåtal av mina projekt. Jag försökte göra synopsis, men det blev inte bättre, tvärt om, jag skrev min sammanfattning och sen var ju den historien klar tyckte min inspiration i alla fall. Men sen kom vändningen.
I dag förespråkas att man ska gå skrivkurser och läsa böcker om att skriva. Visst är det bra att de finns, för de kan ju få fler att börja skriva, men samtidigt lär de alla ut samma sak, försöker stöpa alla i samma form. Är detta bra eller dåligt? Enligt mig är det mest dåligt. I dag är det nästan omöjligt att säga vem som har skrivit vilken deckare, eftersom de alla, utom ett litet fåtal (som ju också har blivit succéer just för att de är annorlunda) är stöpta i samma form. Så ska man följa "mallen"? Måste man ha synopsis till exempel? Här är min åsikt i frågan:
Jag satt och såg på extramaterialet till Sagan om Ringen-filmerna, minns inte vilken del, då de började prata om Tolkiens sätt att skriva, att han inte hade synopsis, att Faramir bara hade "dykt upp" i hans saga (Faramir är nog en av de häftigaste personerna i den boken om jag får välja). Tydligen hade Tolkien själv antecknat: I dag har det dykt upp en ny person. Jag vet inget om honom än, men det ska bli roligt att lära känna honom. Det är precis så jag känner. Att jag sedan får gå in och redigera, för att "plantera" personen ("hänga geväret på väggen, ni vet, för att kunna avfyra det sen), det gör inget, det är så lätt gjort att fixa i efterhand (i den senaste boken klagade min lektör på just en sådan "gubben i lådan" men jag lade in ett telefonsamtal tidigare och så var saken löst. Jag frågade faktiskt om Faramir och hon kände till boken och sa att det ju inte var helt otroligt att en högreståndsperson, Boromir, hade en bror i vuxen ålder. "An heir and a spare" heter det ju bland brittiska kungligheter, och till dessa får man väl räkna Tolkiens regenter också, alltså att man inte nöjer sig med en tronarvinge, utan helst vill ha en son till (om det inte är kvinnlig tronföljd, som hos alverna).
Nå, kontentan av detta inlägg är i alla fall att Tolkien skrev den skönlitterära bok som var mest läst under hela 1900-talet, och näst mest läst efter Bibeln av alla böcker under samma århundrade. Kunde han åstadkomma detta utan skrivkurser och synopsis så kan jag - och du. Man kan tillägna sig en del avgörande kvalitetsbitar på annat sätt, till exempel genom att ha en skrivcoach eller en lektör som man avtalar mer än bara utlåtandet med. Man kan låta andra läsa texten, (men ha klart för sig att de flesta vänner är för snälla för att vara riktigt effektiva kritiker, de vågar inte ta i så som de borde även om man ber om det).
Och om förlagen sen inte är mogna för nästa Sagan om Ringen... tja, i dag kan man ju ge ut den själv. Jag tror personligen att det är den vägen kommande banbrytande bok kommer att komma. Jag säger inte den som kanske säljer mest, eftersom det handlar om vem som har störst marknadsföringsbudget, utan vilken bok som är viktigast när det gäller att hitta en personlig ny stil. Vi får väl se om jag har rätt eller fel, men det stereotypa tycker jag hör hemma i bruksprosan, men absolut inte i skönlitteraturen. Vill man inte skriva deckare enligt den svenska modellen (ensamstående deppig överviktig polis som hör på klassisk musik blir av outgrundlig anledning ensam med mördaren) eller skriva om barn i eller strax före tonåren som upptäcker något magiskt/blodsugande/ängel på sin skola och blir kär i "fel" person, ja då får man nog stå på sig och ge ut själv i dag, men samtidigt är det ju just de som inte skriver om dessa båda ämnen som är mest intressant. Och det är inte helt omöjligt att den boken inte heller haft synopsis!
I dag förespråkas att man ska gå skrivkurser och läsa böcker om att skriva. Visst är det bra att de finns, för de kan ju få fler att börja skriva, men samtidigt lär de alla ut samma sak, försöker stöpa alla i samma form. Är detta bra eller dåligt? Enligt mig är det mest dåligt. I dag är det nästan omöjligt att säga vem som har skrivit vilken deckare, eftersom de alla, utom ett litet fåtal (som ju också har blivit succéer just för att de är annorlunda) är stöpta i samma form. Så ska man följa "mallen"? Måste man ha synopsis till exempel? Här är min åsikt i frågan:
Jag satt och såg på extramaterialet till Sagan om Ringen-filmerna, minns inte vilken del, då de började prata om Tolkiens sätt att skriva, att han inte hade synopsis, att Faramir bara hade "dykt upp" i hans saga (Faramir är nog en av de häftigaste personerna i den boken om jag får välja). Tydligen hade Tolkien själv antecknat: I dag har det dykt upp en ny person. Jag vet inget om honom än, men det ska bli roligt att lära känna honom. Det är precis så jag känner. Att jag sedan får gå in och redigera, för att "plantera" personen ("hänga geväret på väggen, ni vet, för att kunna avfyra det sen), det gör inget, det är så lätt gjort att fixa i efterhand (i den senaste boken klagade min lektör på just en sådan "gubben i lådan" men jag lade in ett telefonsamtal tidigare och så var saken löst. Jag frågade faktiskt om Faramir och hon kände till boken och sa att det ju inte var helt otroligt att en högreståndsperson, Boromir, hade en bror i vuxen ålder. "An heir and a spare" heter det ju bland brittiska kungligheter, och till dessa får man väl räkna Tolkiens regenter också, alltså att man inte nöjer sig med en tronarvinge, utan helst vill ha en son till (om det inte är kvinnlig tronföljd, som hos alverna).
Nå, kontentan av detta inlägg är i alla fall att Tolkien skrev den skönlitterära bok som var mest läst under hela 1900-talet, och näst mest läst efter Bibeln av alla böcker under samma århundrade. Kunde han åstadkomma detta utan skrivkurser och synopsis så kan jag - och du. Man kan tillägna sig en del avgörande kvalitetsbitar på annat sätt, till exempel genom att ha en skrivcoach eller en lektör som man avtalar mer än bara utlåtandet med. Man kan låta andra läsa texten, (men ha klart för sig att de flesta vänner är för snälla för att vara riktigt effektiva kritiker, de vågar inte ta i så som de borde även om man ber om det).
Och om förlagen sen inte är mogna för nästa Sagan om Ringen... tja, i dag kan man ju ge ut den själv. Jag tror personligen att det är den vägen kommande banbrytande bok kommer att komma. Jag säger inte den som kanske säljer mest, eftersom det handlar om vem som har störst marknadsföringsbudget, utan vilken bok som är viktigast när det gäller att hitta en personlig ny stil. Vi får väl se om jag har rätt eller fel, men det stereotypa tycker jag hör hemma i bruksprosan, men absolut inte i skönlitteraturen. Vill man inte skriva deckare enligt den svenska modellen (ensamstående deppig överviktig polis som hör på klassisk musik blir av outgrundlig anledning ensam med mördaren) eller skriva om barn i eller strax före tonåren som upptäcker något magiskt/blodsugande/ängel på sin skola och blir kär i "fel" person, ja då får man nog stå på sig och ge ut själv i dag, men samtidigt är det ju just de som inte skriver om dessa båda ämnen som är mest intressant. Och det är inte helt omöjligt att den boken inte heller haft synopsis!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)