Synopsis eller inte synopsis, det är frågan

Jag har inte synopsis, jag måste få bli överraskad själv, måste få undra vad som ska hända sen, hur vissa saker sitter ihop osv. Jag var oerhört orolig över detta tidigare, tänkte att det kanske var därför jag bara hade skrivit klart ett fåtal av mina projekt. Jag försökte göra synopsis, men det blev inte bättre, tvärt om, jag skrev min sammanfattning och sen var ju den historien klar tyckte min inspiration i alla fall. Men sen kom vändningen.

I dag förespråkas att man ska gå skrivkurser och läsa böcker om att skriva. Visst är det bra att de finns, för de kan ju få fler att börja skriva, men samtidigt lär de alla ut samma sak, försöker stöpa alla i samma form. Är detta bra eller dåligt? Enligt mig är det mest dåligt. I dag är det nästan omöjligt att säga vem som har skrivit vilken deckare, eftersom de alla, utom ett litet fåtal (som ju också har blivit succéer just för att de är annorlunda) är stöpta i samma form. Så ska man följa "mallen"? Måste man ha synopsis till exempel? Här är min åsikt i frågan:

Jag satt och såg på extramaterialet till Sagan om Ringen-filmerna, minns inte vilken del, då de började prata om Tolkiens sätt att skriva, att han inte hade synopsis, att Faramir bara hade "dykt upp" i hans saga (Faramir är nog en av de häftigaste personerna i den boken om jag får välja). Tydligen hade Tolkien själv antecknat: I dag har det dykt upp en ny person. Jag vet inget om honom än, men det ska bli roligt att lära känna honom. Det är precis så jag känner. Att jag sedan får gå in och redigera, för att "plantera" personen ("hänga geväret på väggen, ni vet, för att kunna avfyra det sen), det gör inget, det är så lätt gjort att fixa i efterhand (i den senaste boken klagade min lektör på just en sådan "gubben i lådan" men jag lade in ett telefonsamtal tidigare och så var saken löst. Jag frågade faktiskt om Faramir och hon kände till boken och sa att det ju inte var helt otroligt att en högreståndsperson, Boromir, hade en bror i vuxen ålder. "An heir and a spare" heter det ju bland brittiska kungligheter, och till dessa får man väl räkna Tolkiens regenter också, alltså att man inte nöjer sig med en tronarvinge, utan helst vill ha en son till (om det inte är kvinnlig tronföljd, som hos alverna).

Nå, kontentan av detta inlägg är i alla fall att Tolkien skrev den skönlitterära bok som var mest läst under hela 1900-talet, och näst mest läst efter Bibeln av alla böcker under samma århundrade. Kunde han åstadkomma detta utan skrivkurser och synopsis så kan jag - och du. Man kan tillägna sig en del avgörande kvalitetsbitar på annat sätt, till exempel genom att ha en skrivcoach eller en lektör som man avtalar mer än bara utlåtandet med. Man kan låta andra läsa texten, (men ha klart för sig att de flesta vänner är för snälla för att vara riktigt effektiva kritiker, de vågar inte ta i så som de borde även om man ber om det).

Och om förlagen sen inte är mogna för nästa Sagan om Ringen... tja, i dag kan man ju ge ut den själv. Jag tror personligen att det är den vägen kommande banbrytande bok kommer att komma. Jag säger inte den som kanske säljer mest, eftersom det handlar om vem som har störst marknadsföringsbudget, utan vilken bok som är viktigast när det gäller att hitta en personlig ny stil. Vi får väl se om jag har rätt eller fel, men det stereotypa tycker jag hör hemma i bruksprosan, men absolut inte i skönlitteraturen. Vill man inte skriva deckare enligt den svenska modellen (ensamstående deppig överviktig polis som hör på klassisk musik blir av outgrundlig anledning ensam med mördaren) eller skriva om barn i eller strax före tonåren som upptäcker något magiskt/blodsugande/ängel på sin skola och blir kär i "fel" person, ja då får man nog stå på sig och ge ut själv i dag, men samtidigt är det ju just de som inte skriver om dessa båda ämnen som är mest intressant. Och det är inte helt omöjligt att den boken inte heller haft synopsis!