Idoldyrkan

I dag är Justin Bieber i huvudstaden och flickorna gråter utanför hotellet. De som har köat längst utanför Globen har stått där i fyra dagar nu. Den här sidan har jag inte porträtterat så mycket i min bok, däremot den mer obehagliga delen som händer när det går från dyrkan till att vilja bli som någon. "Jag gör som min idol gör"-grejen finns ju med i Ghosts, och den eskalerar tills det blir oåterkalleligt.

Min första idol var dirigenten för Wienerfilharmonikerna. Jag hade sett nyårskonserten och tyckte att det var så vackert när de dansade, så sån musik ville jag också leda. Jag var förmodligen 5-6 år, för jag kunde bara nästan skriva. Mamma hjälpte mig när jag ville skriva ett brev till honom, och tala om hur mycket jag gillade musiken. Långt senare kom mamma ihåg detta, och sa att hon ångrade så mycket att hon aldrig översatte det och skickade det. Jag hade aldrig haft den intentionen som liten och blev uppriktigt förvånad över att hon ens haft tanken, men givetvis hade det varit ballt att få fan-mail från en 6-åring i ett helt annat land, även om man var kändis!

Senare kom det andra idoler, jag upptäckte rocken och ägnade också en del tid åt att komma längst fram på konserterna, och även i vuxen ålder har jag kommit hem med revben som blivit blå mot kravallstaketet, men då är det på ett annat plan, jag är kort och vill se konserten inte bara ryggar, och jag gillar att plåta dessutom. Har även spenderat några nätter på operan för att få bra platser till gästspel, så det är inte bara rock heller. Från det till att tro att en idol är mer eller mindre gud är det dock rätt långt.

Tjejen i Ghosts som skär sig för att hon inte tycker att hon duger eftersom hon inte är den stora stjärnans flickvän pendlar mellan total depression och hopp. "Om blodet bildar ett hjärta vet han att jag finns, då har han sett min bild på fanclubben", tänker hon medan rakbladet gör hål i hennes arm och när tidningarna skriver att han har hittat kärleken hyperventilerar hon så att hon nästan svimmar. Så småningom går det längre, hon börjar spara pengar för att kunna åka och vara där han är och hon får med sig en vän. I slutänden får hon mer än hon någonsin bad om, men kanske inte under sådana omständigheter som hon kunnat tänka sig eller önskat.

Jag undrar vad det är som får folk att bli så totalt idoltokiga att de står fyra dygn utanför en arena, eller spenderar nätterna utanför ett hotell? Och vad händer när de upptäcker att deras idol inte alls är sån som de har målat upp, när deras bild rasar? Det kommer att bli mer kring den frågan i den fristående fortsättningen. Kanske borde åka till Globen i dag och intervjua några ...

Författarens kamera A och kamera B

Jag har tillbringat söndagen med extramaterialet för Star Wars 1, 2 och 3. Som vanligt mycket välgjort, men en sak fick mig att tänka på en sak som jag lärde mig för en massa år sedan på en skrivkurs, nämligen perspektiv. I dokumentären pratade Georg Lucas om att de filmar med både kamera A och kamera B. De har antingen olika snäv vinkel (visar hela scenen och närbilder) eller så kan de visa scenen från olika karaktärers vinkel. När jag kommit så här långt tänkte jag på extramaterialet som jag såg för Sagan om Ringen, när de pratade om att de spelade in Boromirs död, först från en karaktärs vinkel, gick och åt lunch och efter maten filmade de samma död igen, men från den andras perspektiv. På slutet, när det blev tidsnöd, hade de gjort som Lucas, nämligen spelat in samma scen med två kameror på en gång, en på Sam och en på Frodo. Hur sitter då det här ihop med att skriva?

När jag tog upp mitt skönlitterära skrivande på allvar i vuxen ålder var det genom en skrivkurs som jag var med och ordnade. Jag hade blivit redaktör för en tidskrift för fantasy, science fiction med mera och tanken var att skrivkursen skulle ge material till ett specialnummer (vilket den också gjorde). En av de tidiga övningarna var att skriva en kort historia, mellan en halv och en sida, om jag minns rätt, med samma historia sedd ur två eller tre personers perspektiv. När man skrev det på det sättet var det nästan som att filma med både kamera A och B på en gång (närmare kommer man ju inte med bara en författare).

R2-D2 läser Ghosts, Drugs & Rock n'Roll på Science Fiction-mässan

 Den roman som kom ut i höstas, Ghosts, Drugs & Rock n'Roll, är skriven så att man aldrig får huvudpersonens perspektiv (utom i tre korta kapitel som är i första person presens och som var nödvändiga eftersom läsaren måste få veta vad  karaktären gör när han är ensam). Istället speglas han från andra karaktärer, mest hans bror, flickvän och ena kompis, men ibland även av andra. Ibland är ju inte heller huvudpersonen på plats, och då har förstås också någon annan perspektivet. Nu när jag gör en fristående uppföljare jobbar jag på samma sätt med en ny karaktär som huvudperson (som inte finns med i ettan). Hon har fått en prolog i första person presens, men sedan kommer jag att arbeta på samma sätt. Det som dock vore en intressant tanke var att bara för min egen skull, skriva en "kamera B" för att liksom höra vad hon tänker när andra pratar. Men samtidigt funderar jag på om det skulle förta lite av min nyfikenhet på henne? En drivande kraft att skriva ettan var ju att jag ville veta mer om min huvudperson själv (trots att jag har karaktärsblad för alla).

Tanken med det här inlägget är dock inte vad jag ska göra, utan mer som ett rent skrivtips. Man ska ju hålla sig till ett perspektiv åt gången. Själv byter jag ogärna om jag inte byter kapitel, men mot slutet av en berättelse kan jag förtäta det med att byta när jag byter stycke. Ungefär så som man förtätar spänningen i en film genom att göra kortare och kortare klipp mot ett klimax. Så tänk på att inte blanda perspektiv hur som helst, men skriv gärna med siktet i olika "kameror" för att förstå dina karaktärer bättre, även om du aldrig tar med det perspektiv som inte passar i din historia. Dels kanske den är skriven i första person, dels kan det ju också vara så att du inte vill avslöja vad en av dem tänker vid ett visst tillfälle. Eller så gör du som jag gjorde, låta andra spegla karaktären genom hela historien så att läsaren får hela bilden genom perspektivbytena, medan de enskilda karaktärerna inte har en lika bred bild - det är ju alltid spännande att som läsare veta mer än karaktärerna. Fast det sernare hör till ett helt eget inlägg, så det får jag spara till nästa gång!

Lycka till med dina olika perspektiv och vinklar!

Mediet Pehr Trollsveden spår författaren

En författare som skriver en bok om det övernaturliga bör ju även ha en spådom. Så här sade Pehr Trollsveden (känt medium från tv, bl.a.) 20130408:

Pehr: Du är begåvad, du är en stjärna, är du författare?
Författaren: Ja.
Pehr: Du är ju helt fantastsik. Har de publicerat stora verk av dig?
Författaren: Nej, ingen satsar på en debutant, man får trycka själv och så …
Pehr: Skitduktig är du ju, du är … (ser på korten) Du är ett geni. Du är en stor stjärna. Det är ju helt otorligt!
Författaren: (skrattar) Tala om det för tv.
Pehr: Du är ju helt jävla… galet bra! Här kan du bli hur känd som helst. Det gäller bara att ha de rätta kontakterna.
Författaren: Precis, jag hoppas hitta såna ...
Pehr: Hur känd som helst kan du bli. 

(Spådomen gjordes med tarotkort och spelades in. Pehr känner inte till författaren alls.)