Ghosts, Dugs & Rock n'Roll nominerad till Selmapriset

I dag fick jag det glädjande beskedet att min roman Ghosts, Drugs & Rock n'Roll är nominerad som en av arton, bland över tvåhundra inskickade bidrag, till finalen av Selmapriset. Givetvis är detta mycket smickrande, men ändå roligare är att detta har skett tillsammans med två kollegor, Oskar Källner och Eva Holmquist. Detta visar ju att det lönar sig att hjälpa varandra med manus, betaläsning och tankar kring skrivandet, så som det så ofta är bland mindre förlag och egenutgivare. Tillsammans är stark, som man säger.

I dag är jag gästbloggare

I dag är det min tur att gästblogga hos Cecilia, som nyligen gästade min blogg. Läs hela inlägget på http://klokegard.se/ghosts-drugs-rock-nroll/

Intervjuad om mitt skrivande

Nathalie Sjögren har intervjuat mig om mitt skrivande. Ni kan läsa hela intervjun här:
http://nathaliesjogren.wordpress.com/2013/11/18/intervju-med-anna-gable-forfattare-till-ghost-drogs-rock-n-roll/

Tack, riktigt roligt när sådant här händer!

Officiell teaser video

Nu är Ghosts, Drugs & Rock n'Rolls officiella teaser äntligen här! Kolla in den här:
http://www.youtube.com/watch?v=6H89v8gHnLU

Stort tack till Pelle Händén som har klippt den och fixat ljudet i den.

Gäst på bloggen: Anna Hansson

Hej allihop!
Nu har det blivit dags för nästa gäst här i bloggen. Det är Anna Hansson (var blogg jag gästade tidigare under sommaren). Hennes bok "Alla har dansfeber" kom ut den 1 september och här nedan kan ni läsa lite mer om hennes tankar kring skrivande och bokutgivning. Alltså över till Anna:


Ända sedan jag intervjuade Anna Gable om hennes skrivande och om boken Ghost, Drugs & Rock n´Roll på min blogg har jag funderat på det här med att ge ut böcker på egen hand. Jag har funderat på personerna som gör det, och jag har funderat på om jag någonsin skulle kunna vara en av dem.

För några år sedan fick jag en idé som jag tyckte var så bra, och som jag kände att det skulle gå att göra en jättebra barnbok av. Så jag skrev och skrev, och skickade sedan in till några av de större förlagen, som sa nej tack. En del hade skitit i förlagen och blivit egenutgivare redan nu. Men inte jag. För mig är ett ja från ett förlag ett bevis på att boken är bra, även om ett nej inte behöver betyda att den inte är bra. Jag hade också skickat in boken till ett litet e-boksförlag, som efter en tids lång väntan svarade ja, vi vill ge ut din bok. En del kanske skulle ha tagit det som ett tecken på att boken är tillräckligt bra för att någon ska vilja ge ut, och bestämt sig för att ge ut en tryckt version själv, men inte jag. Jag sa ja till att den skulle ges ut som e-bok, skrev en uppföljare och fortsatte att leta efter ett förlag som ville ge ut min bok som en vanlig bok.

Jag hittade Idus förlag, som efter en hel del ändringar och omskrivningar gav ut Dansfeber hösten 2012. Och nu var jag väldigt glad att jag inte var en av dem som bestämt sig för att ge ut en bok själv. För oj, vad jag märkte att jag visste lite om bokbranschen. Idag vet jag lite mer, men långt ifrån så mycket som jag skulle behöva veta för att klara mig på egen hand. Det finns så mycket att tänka på, allt ifrån hur en baksidestext ska skrivas, hur omslaget ska se ut, hur boken ska säljas in till bokhandlar och hur den ska marknadsföras. Man kan förstås som egenutgivare ta hjälp av andra, men då gäller det att veta vilken hjälp man behöver och vem man behöver den av.

Jag tycker att det är bra att det finns så många olika vägar att välja, men för mig är det just skrivandet som är det intressanta. Den största skillnaden mellan mig och egenutgivare är att jag bara är författare, de andra är så mycket mer.

annahansson.n.nu
annaprincesshansson.blogg.se

Med på annan bokblogg

Jag fick en sån där kul förfrågan om att vara med på en annan bokblogg, hos Anna Hansson, och det resulterade i en intervju i två delar. Här är länkarna till dessa så att du kan läsa:
Del 1:
http://annaprincesshansson.blogg.se/2013/august/intervju-med-anna-gable-del-1.html
Del 2:
http://annaprincesshansson.blogg.se/2013/august/intervju-med-anna-gable-del-2.html

Att namnge en bok

Har du någon gång tvingats ge en titel till något du skrivit? Inte helt enkelt, eller hur? Titeln ska synas, den ska sammanfatta innehållet och den ska sälja. Helst ska den också vara lite fyndig. Ganska få boktitlar lever upp till detta och jag kan inte påstå att min senaste bok fick någon titel som stämmer in på alla kriterier heller. Däremot växte titeln på mig, och har fortsatt att göra så även efter utgivningen.

Jag hade aldrig trott att jag skulle ge ut en bok med en lång titel, på engelska (fast inlagan är svensk). Jag minns inte ens hur det kom sig att boken fick sin titel. Jag kallade den länge för "Konserten" eftersom en av mina viktigaste karaktärer börjar med att gå på konsert i kapitel ett, och något måste ju filen heta liksom. Vid något tillfälle måste jag ha behövt ett namn. Kanske var det när jag fick lov att lägga några små foldrar på ett bord när min kompis hade konstutställning. Jag kunde nog inte tänka mig då att det skulle bli bokens titel, utan det var en ordlek som skulle visa bokens innehåll så koncentrerat som möjligt. Men hur det var bet sig frasen fast. Ghosts, Drugs & Rock n'Roll.

När jag började redigera hade jag inte ens det ordinarie uttrycket, sex, drugs & rock n'roll i manuset, men det fanns ett ställe där det passade perfekt, så jag lade in det och i och med detta hade jag bestämt mig. Senare har jag hört att långa titlar ska ha en naturlig förkortning ("Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" blir "Hundraåringen", klockrent). Men "Ghosts" kunde jag ju inte säga, det är en film med Patrick Swayze.

Det har gått upp och ned med hur nöjd jag är med titeln. Men så steg det fram en person till mig på Science Fiction-mässan i höstas. Han gick rakt fram till min bok, bland alla andra på bordet (vi var tio som delade bord), och så sa han:
"Oj, vilken titel, den här borde bli film bara på titeln! Jag är vän med (lägg in namedropping på känd svensk filmare) och detta låter jätteintressant."
Sen var det antagligen bara snack, det där med den stora svenska filmaren, jag hörde inte något mer heller, men oavsett hade min titel givit önskad effekt på killen. Han blev intresserad bara av att se titeln. Då blev jag mer tillfreds med det hela.

Så nu återstår frågan, vad döper man en fristående uppföljare till, om det ska gå i samma stil (ändrad klyscha)? Smaka på den ni! Jag har ingen aning i dagsläget, den går under arbetsnamnet "Ghosts2" och filen heter "Helena" efter den nya huvudpersonen. Förhoppningsvis kommer namnet att växa fram även denna gång. Den som lever får se

Att layouta sin egen inlaga

En författarkollega och jag har haft en lång konversation om layout. Eftersom jag kan en del tänkte jag dela med mig. Dock är jag inte någon expert på djupet, men jag har läst en del i min universitetsexamen i alla fall. Nå, detta är mest för att ge en snabb överblick.

Innan manuset ska sättas
När du skriver ditt manus, formatera så lite som möjligt. Visst kan det vara bra att se var ett nytt kapitel börjar, men använd då gärna enkel fetstil, eller gör en sidbrytning till ny sida. Gör inte kursiver eller annat, det kommer senare. Gör inte heller några som helst mellanrum med mellanslagstangenten. Stega inte in med den, försök inte göra indrag med den osv. Det enda du ska göra för hand är faktiskt dubbla radmatningar för nytt stycke. (här ska du inte använda "avstånd efter" i formatmallarna, för det försvinner när du, eller sättaren, häller in texten i designprogrammet. Så enkelt som möjligt är alltså grunden.

Tryckeriets regler
Om du nu vill göra din layout själv, börja med att ta reda på om tryckeriet har några mått som du måste följa. Skilj på pappersstorlek, tryckyta och satsyta. Pappersstorlek är hur stort pappret är från kant till kant. Tryckyta är den yta där de är möjligt att trycka (alla kan inte trycka ända ut i kanten, om du t.ex. vill ha en bild som ligger så, så detta måste du kolla. Många tillhandahåller mallar där ytan som går att använda är markerad) och satsyta är den faktiska delen av pappret som det är text eller bild på. 

Marginaler
En tjock bok behöver ha bredare innermarginaler än yttermarginaler. Detta för att inte texten ska försvinna in i bindningen och förstöra läsupplevelsen. Snåla inte på sidorna, att ha liiiiite större marginaler ger luft åt layouten utan att det kostar så hiskeligt mycket mer. Många köper en bok genom att se på framsidan, baksidan och satsytan. _Ser den ut_ att vara trevlig att läsa? Så underskatta inte detta. Givetvis gäller det även över och underkant. Underkanten ska alltid ha mer luft än övriga marginaler.

Det gyllene snittet
Måttet "det gyllene snittet" anses vara det mest behagliga för ögat att se på. Om ett papper har höjden 21 innebär det att den ska ha bredden 13. Det vanliga romanformatet 130x210 stämmer alltså bra här. Krångla inte till det med egna mått, här är gammal faktiskt äldst!

Font och fontstorlek
Många läsare tycker att fonter över 12 punkter är jobbiga att läsa. Ha bara detta i böcker för barn upp till 8 år, samt för synskadade. Annars är 11-12 punkter normalt. För tryck ska brödtexten ha ett typsnitt som har seriffer, alltså små krokar på bokstäverna, som i Garamond (som nog är det vanligaste typsnittet för en bok, eller Times). För rubriker rekommenderas däremot san-seriff, alltså utan seriffer. Exempel här är Gill Sans och Helvetica. (För webb finns det speciella typsnitt, som Verdana, och Powerpoint har även det fått ett eget, men då lämnar vi böckernas värld).

Radlängd
En rad ska bestå av 55-65 tecken, inklusive nedslag. Då "studsar" ögat över texten tre gånger, vilket är optimalt. Kortare rader gör att ögat lätt hoppar över en rad, och det blir jobbigt att läsa. Längre rader gör att man ofta läser om samma rad flera gånger utan att förstå varför. Så hur långa rader du har bidrar också till textens läsbarhet och hur inbjudande den ser ut vid första anblicken.

Kägel (radavstånd)
Det normala här är 10/12, alltså att en text i tio punkter ska ha 12 i radavstånd. Ett annat sätt att mäta är att säga att radavståndet måste vara större än det största avståndet mellan orden, annars ser satsytan "gluggig" ut.

Om du lämnar till tryck måste du alltid ange radlängd, grad (typsnittstorlek), kägel och satsbredd. Typsnittet anges med namn, övriga med siffror.

Fyrkant
När du skriver manus, gör som sagt nytt stycke genom dubbla radmatningar (en blankrad). När du däremot sätter texten så ska nytt stycke visas genom ett indrag. Lite slarvigt uttryckt ska detta indrag motsvara "en fyrkant", alltså vara lika långt som typsnittets versaler är höga. (En fyrkant var i gammal tryckkonst en blybit som var kvadratisk). De versala siffrorna för typsnitten brukar vara en halv fyrkant breda. Delar man fyrkanten i 18-delar så bör ett normalt ordmellanrum vara 4/18s frykant. Ibland måste du ändra avståndet manuellt för att snygga till, kanske på en enskild rad för att förhindra en tokig avstavning, eller ett helt stycke för att inte få en ensam rad på en sida. Detta kallas att kerna. Kerning sker normalt automatiskt i layoutprogrammen i 1/35 av typsnittet, och då får man använda 2/35 för att komma i närheten av 1/18. anledningen till att använda en sådan mätmetod är att det är relativt och följer med om du byter grad (storlek) på typsnittet.

Formatmallar
Skapa formatmallar. Två för brödtext (mer om det nedan), ett för direkt anföring, ett för rubrik och eventuellt ett för bildtexter om det är en fackbok. (För fackböcker finns det fler regler, men jag går inte in på dessa här, det blir för långt.) Klicka på varje stycke och klicka sedan på formatmallen och ge din text det utseende som den ska ha för läsaren. Om du gör något för hand får du sitta i månader med din text, så utnyttja allt som går för att på ett automatiskt sätt fixa texten. Dessutom blir det snyggare, för om du automatiserar jobbet så kommer det att bli likadant genom hela boken. Så ta den tid det tar att skapa de här få mallarna, och använd dem! (I Ghosts, Drugs & Rock n'Roll hade jag en till, för de låttexter som är med, så har du dikter eller dylikt, skapa en formatmall även för dessa - och även om det bara finns en enda dikt, eftersom den automatiserad processen även gör att eventuella ändringar hänger med.

Kursiver
Kursiver är den enda markör du ska ha i en skönlitterär bok, och det ska användas sparsamt. Kursivera bara ord i direkt anföring, och gör det med yttersta omsorg och bara om det är absolut nödvändigt. Anledningen till att du inte ska kursivera medan du skriver är att det ändå försvinner när du lägger in texten i layoutprogrammet, så du får göra dubbelt jobb i så fall.

Kerna
Kerning sker för att snygga till texten. Har man rak högermarginal (som en satt bok bör ha) så kan det bli för långt mellan orden, vilket ser ut som vita floder när man kisar och ser på satsytan. Detta är inte bra och då får man gå in och kerna för hand. Detsamma gäller vissa bokstavskombinationer som är olyckliga ihop (oftast handlar det om att minska avståndet mellan sådana par). Att kerna 5-600 sidor för hand går, men är onödigt, bra layoutprogram har kerningstabeller som automatiskt söker upp och rättar till kerningen, så det du behöver göra är att titta på satsytan och eventuellt finjustera någonstans.

Knipa och spärra
Rubriker skrivs ofta med större grad och för att det ska bli snyggt behövs ett mindre av stånd mellan samtliga bokstäver i ordet. Detta kallas att knipa. Ett alternativ till kursiver i en rubrik med versaler är att göra tvärt om mot att knipa, nämligen att spärra ordet, alltså göra avståndet mellan bokstäverna större. Spärra aldrig en text i gemener.

Horungar och änkor
En horunge är sista raden i ett stycke som hamnar ensam på nästa sida. Detta kallades förr dubbel horunge, till skillnad från enkel som är när första raden hamnar ensam längst ned på en sida. Det senare har dock blivit accepterat numera. Ibland ser man den engelska benämningen änka (widow) för dubbel horunge. Horungar i slutet av stycken är alltid fula och bör undvikas. Ibland kan det räcka med att man ändrar en rad högre upp genom att kerna den1- eller 2/108 fyrkant. Man kan också öka kerningen, så att det blir mer än en rad på nästa sida. I nödfall kan man "hänga horungen", alltså göra sidan en rad längre. När du planerar sidans utseende, se till att det finns plats för en sådan åtgärd även med hänsyn till sidnumret. Som sista åtgärd kan man öka neddraget för kapitlet och på så sätt få en annan fördelning av raderna. (Det finns fler sätt, men detta är en kort presentation.)

Nytt stycke
Nu är det dags att ta bort blankraderna. I satt text markeras nytt stycke med ett indrag, normalt av en fyrkants storlek. Jag brukar tillverka två formatmallar för brödtext, en som heter "bröd1" och följaktligen en som heter "bröd_indrag" (logiskt eller hur, fniss). Sedan är det bara att ställa sig i stycket och trycka på formatmallen så swoschar det till. Men blankraderna måste du ta bort manuellt. Nu kommer dock det luriga: Även direkt anföring har indrag, men det är ju inte ett nytt stycke. Texten efter en anföring ska alltså inte ha indrag, utan börja från radens ytterkant (såvida det inte är nytt stycke efter en replik, men ni fattar säkert det). Använd aldrig indrag till något annat än direkt anföring och nytt stycke.

Dubbel radmatning
Det _kan_ förekomma dubbla radmatningar inom ett kapitel också. Till exempel om kapitlet har ett datum som rubrik, för att visa att det handlar om olika tider inom detta dygn. Eller om du byter perspektiv inom kapitlet. Detta blir ju ofta vanligare att man (om man har perspektivbyten) gör tätare mot slutet av en bok, som att klippen i en film kommer snabbare när det blir mer spännande. Dubbel radmatning ska dock brukas med måtta!

Nytt kapitel
Man kan markera nytt kapitel på två sätt: ny sida med nedtryck (börjar en bit nedanför tryckytans överkant) eller flera blankrader. Vilket som är bäst bestämmer du själv, personligen föredrar jag ny sida. En del gör också bara nya kapitel på en högersida och lämnar en eventuell vänstersida tom. Det är elegant, men inte nödvändigt. Kapitelrubriken ska helst vara i san-seriff och den kan, till skillnad från brödtexten, få visa en del av innehållets karaktär. Leta fram ett typsnitt som du tycker passa känslomässigt för din bok, utan att det blir svårläst.

Paginering
I skönlitteratur är det vanligast att ha sidnummer längst ned, antingen i ytterkanten eller i sidans mitt. Paginan bör vara lättläst och graden ska vara mindre än brödtexten. Paginan ingår inte i satsytan (men kolla att det hamnar inom tryckytan).

Alla de där sidorna i bokens början
Hur man gör innan brödtexten börjar följer ett fast mönster. Det ska se ut så här:
sid 1 "Smutstitel" (namn för att den tidigare lämnades blank för att skydda inlagan från smuts). Numera kan du ha bokens titel i liten grad här.
sid 2. blank eller en bild av förfataren eller förlagets logga
sid 3. "titelsidan" Bokens titel, författarens namn, ev redaktör, översättare, förlag, förlagsort. Detta är lite av en "Paradsida", lämna inte denna åt slumpen. Ibland används både sidan 2 och 3 som ett titeluppslag.
sid 4. "Tryckortssida" eller "copyrightsida". Här står copyright, årtal, vem som har upphovsrätt till bilder (även omslag), tryckeriets namn och ort, tryckår OBS!!! Om tryckort inte är med faller skriften under reglerna för tal i brottsbalken!!! (Vid tvist om copyrighten) HÄr ska även ISBN-nummer in.
sid 5. Övrigt extramaterial, ofta dedikationer, ett mottto eller innehållsförteckning. Detta material kan uppta flera sidor. Oavsett hur långt det är ska alltid första kapitlet sedan börja på en högersida.

Vidare läsning finns i "Typografisk handbok" av Christer Hellmark.

Idoldyrkan

I dag är Justin Bieber i huvudstaden och flickorna gråter utanför hotellet. De som har köat längst utanför Globen har stått där i fyra dagar nu. Den här sidan har jag inte porträtterat så mycket i min bok, däremot den mer obehagliga delen som händer när det går från dyrkan till att vilja bli som någon. "Jag gör som min idol gör"-grejen finns ju med i Ghosts, och den eskalerar tills det blir oåterkalleligt.

Min första idol var dirigenten för Wienerfilharmonikerna. Jag hade sett nyårskonserten och tyckte att det var så vackert när de dansade, så sån musik ville jag också leda. Jag var förmodligen 5-6 år, för jag kunde bara nästan skriva. Mamma hjälpte mig när jag ville skriva ett brev till honom, och tala om hur mycket jag gillade musiken. Långt senare kom mamma ihåg detta, och sa att hon ångrade så mycket att hon aldrig översatte det och skickade det. Jag hade aldrig haft den intentionen som liten och blev uppriktigt förvånad över att hon ens haft tanken, men givetvis hade det varit ballt att få fan-mail från en 6-åring i ett helt annat land, även om man var kändis!

Senare kom det andra idoler, jag upptäckte rocken och ägnade också en del tid åt att komma längst fram på konserterna, och även i vuxen ålder har jag kommit hem med revben som blivit blå mot kravallstaketet, men då är det på ett annat plan, jag är kort och vill se konserten inte bara ryggar, och jag gillar att plåta dessutom. Har även spenderat några nätter på operan för att få bra platser till gästspel, så det är inte bara rock heller. Från det till att tro att en idol är mer eller mindre gud är det dock rätt långt.

Tjejen i Ghosts som skär sig för att hon inte tycker att hon duger eftersom hon inte är den stora stjärnans flickvän pendlar mellan total depression och hopp. "Om blodet bildar ett hjärta vet han att jag finns, då har han sett min bild på fanclubben", tänker hon medan rakbladet gör hål i hennes arm och när tidningarna skriver att han har hittat kärleken hyperventilerar hon så att hon nästan svimmar. Så småningom går det längre, hon börjar spara pengar för att kunna åka och vara där han är och hon får med sig en vän. I slutänden får hon mer än hon någonsin bad om, men kanske inte under sådana omständigheter som hon kunnat tänka sig eller önskat.

Jag undrar vad det är som får folk att bli så totalt idoltokiga att de står fyra dygn utanför en arena, eller spenderar nätterna utanför ett hotell? Och vad händer när de upptäcker att deras idol inte alls är sån som de har målat upp, när deras bild rasar? Det kommer att bli mer kring den frågan i den fristående fortsättningen. Kanske borde åka till Globen i dag och intervjua några ...

Författarens kamera A och kamera B

Jag har tillbringat söndagen med extramaterialet för Star Wars 1, 2 och 3. Som vanligt mycket välgjort, men en sak fick mig att tänka på en sak som jag lärde mig för en massa år sedan på en skrivkurs, nämligen perspektiv. I dokumentären pratade Georg Lucas om att de filmar med både kamera A och kamera B. De har antingen olika snäv vinkel (visar hela scenen och närbilder) eller så kan de visa scenen från olika karaktärers vinkel. När jag kommit så här långt tänkte jag på extramaterialet som jag såg för Sagan om Ringen, när de pratade om att de spelade in Boromirs död, först från en karaktärs vinkel, gick och åt lunch och efter maten filmade de samma död igen, men från den andras perspektiv. På slutet, när det blev tidsnöd, hade de gjort som Lucas, nämligen spelat in samma scen med två kameror på en gång, en på Sam och en på Frodo. Hur sitter då det här ihop med att skriva?

När jag tog upp mitt skönlitterära skrivande på allvar i vuxen ålder var det genom en skrivkurs som jag var med och ordnade. Jag hade blivit redaktör för en tidskrift för fantasy, science fiction med mera och tanken var att skrivkursen skulle ge material till ett specialnummer (vilket den också gjorde). En av de tidiga övningarna var att skriva en kort historia, mellan en halv och en sida, om jag minns rätt, med samma historia sedd ur två eller tre personers perspektiv. När man skrev det på det sättet var det nästan som att filma med både kamera A och B på en gång (närmare kommer man ju inte med bara en författare).

R2-D2 läser Ghosts, Drugs & Rock n'Roll på Science Fiction-mässan

 Den roman som kom ut i höstas, Ghosts, Drugs & Rock n'Roll, är skriven så att man aldrig får huvudpersonens perspektiv (utom i tre korta kapitel som är i första person presens och som var nödvändiga eftersom läsaren måste få veta vad  karaktären gör när han är ensam). Istället speglas han från andra karaktärer, mest hans bror, flickvän och ena kompis, men ibland även av andra. Ibland är ju inte heller huvudpersonen på plats, och då har förstås också någon annan perspektivet. Nu när jag gör en fristående uppföljare jobbar jag på samma sätt med en ny karaktär som huvudperson (som inte finns med i ettan). Hon har fått en prolog i första person presens, men sedan kommer jag att arbeta på samma sätt. Det som dock vore en intressant tanke var att bara för min egen skull, skriva en "kamera B" för att liksom höra vad hon tänker när andra pratar. Men samtidigt funderar jag på om det skulle förta lite av min nyfikenhet på henne? En drivande kraft att skriva ettan var ju att jag ville veta mer om min huvudperson själv (trots att jag har karaktärsblad för alla).

Tanken med det här inlägget är dock inte vad jag ska göra, utan mer som ett rent skrivtips. Man ska ju hålla sig till ett perspektiv åt gången. Själv byter jag ogärna om jag inte byter kapitel, men mot slutet av en berättelse kan jag förtäta det med att byta när jag byter stycke. Ungefär så som man förtätar spänningen i en film genom att göra kortare och kortare klipp mot ett klimax. Så tänk på att inte blanda perspektiv hur som helst, men skriv gärna med siktet i olika "kameror" för att förstå dina karaktärer bättre, även om du aldrig tar med det perspektiv som inte passar i din historia. Dels kanske den är skriven i första person, dels kan det ju också vara så att du inte vill avslöja vad en av dem tänker vid ett visst tillfälle. Eller så gör du som jag gjorde, låta andra spegla karaktären genom hela historien så att läsaren får hela bilden genom perspektivbytena, medan de enskilda karaktärerna inte har en lika bred bild - det är ju alltid spännande att som läsare veta mer än karaktärerna. Fast det sernare hör till ett helt eget inlägg, så det får jag spara till nästa gång!

Lycka till med dina olika perspektiv och vinklar!

Mediet Pehr Trollsveden spår författaren

En författare som skriver en bok om det övernaturliga bör ju även ha en spådom. Så här sade Pehr Trollsveden (känt medium från tv, bl.a.) 20130408:

Pehr: Du är begåvad, du är en stjärna, är du författare?
Författaren: Ja.
Pehr: Du är ju helt fantastsik. Har de publicerat stora verk av dig?
Författaren: Nej, ingen satsar på en debutant, man får trycka själv och så …
Pehr: Skitduktig är du ju, du är … (ser på korten) Du är ett geni. Du är en stor stjärna. Det är ju helt otorligt!
Författaren: (skrattar) Tala om det för tv.
Pehr: Du är ju helt jävla… galet bra! Här kan du bli hur känd som helst. Det gäller bara att ha de rätta kontakterna.
Författaren: Precis, jag hoppas hitta såna ...
Pehr: Hur känd som helst kan du bli. 

(Spådomen gjordes med tarotkort och spelades in. Pehr känner inte till författaren alls.)

Synopsis eller inte synopsis, det är frågan

Jag har inte synopsis, jag måste få bli överraskad själv, måste få undra vad som ska hända sen, hur vissa saker sitter ihop osv. Jag var oerhört orolig över detta tidigare, tänkte att det kanske var därför jag bara hade skrivit klart ett fåtal av mina projekt. Jag försökte göra synopsis, men det blev inte bättre, tvärt om, jag skrev min sammanfattning och sen var ju den historien klar tyckte min inspiration i alla fall. Men sen kom vändningen.

I dag förespråkas att man ska gå skrivkurser och läsa böcker om att skriva. Visst är det bra att de finns, för de kan ju få fler att börja skriva, men samtidigt lär de alla ut samma sak, försöker stöpa alla i samma form. Är detta bra eller dåligt? Enligt mig är det mest dåligt. I dag är det nästan omöjligt att säga vem som har skrivit vilken deckare, eftersom de alla, utom ett litet fåtal (som ju också har blivit succéer just för att de är annorlunda) är stöpta i samma form. Så ska man följa "mallen"? Måste man ha synopsis till exempel? Här är min åsikt i frågan:

Jag satt och såg på extramaterialet till Sagan om Ringen-filmerna, minns inte vilken del, då de började prata om Tolkiens sätt att skriva, att han inte hade synopsis, att Faramir bara hade "dykt upp" i hans saga (Faramir är nog en av de häftigaste personerna i den boken om jag får välja). Tydligen hade Tolkien själv antecknat: I dag har det dykt upp en ny person. Jag vet inget om honom än, men det ska bli roligt att lära känna honom. Det är precis så jag känner. Att jag sedan får gå in och redigera, för att "plantera" personen ("hänga geväret på väggen, ni vet, för att kunna avfyra det sen), det gör inget, det är så lätt gjort att fixa i efterhand (i den senaste boken klagade min lektör på just en sådan "gubben i lådan" men jag lade in ett telefonsamtal tidigare och så var saken löst. Jag frågade faktiskt om Faramir och hon kände till boken och sa att det ju inte var helt otroligt att en högreståndsperson, Boromir, hade en bror i vuxen ålder. "An heir and a spare" heter det ju bland brittiska kungligheter, och till dessa får man väl räkna Tolkiens regenter också, alltså att man inte nöjer sig med en tronarvinge, utan helst vill ha en son till (om det inte är kvinnlig tronföljd, som hos alverna).

Nå, kontentan av detta inlägg är i alla fall att Tolkien skrev den skönlitterära bok som var mest läst under hela 1900-talet, och näst mest läst efter Bibeln av alla böcker under samma århundrade. Kunde han åstadkomma detta utan skrivkurser och synopsis så kan jag - och du. Man kan tillägna sig en del avgörande kvalitetsbitar på annat sätt, till exempel genom att ha en skrivcoach eller en lektör som man avtalar mer än bara utlåtandet med. Man kan låta andra läsa texten, (men ha klart för sig att de flesta vänner är för snälla för att vara riktigt effektiva kritiker, de vågar inte ta i så som de borde även om man ber om det).

Och om förlagen sen inte är mogna för nästa Sagan om Ringen... tja, i dag kan man ju ge ut den själv. Jag tror personligen att det är den vägen kommande banbrytande bok kommer att komma. Jag säger inte den som kanske säljer mest, eftersom det handlar om vem som har störst marknadsföringsbudget, utan vilken bok som är viktigast när det gäller att hitta en personlig ny stil. Vi får väl se om jag har rätt eller fel, men det stereotypa tycker jag hör hemma i bruksprosan, men absolut inte i skönlitteraturen. Vill man inte skriva deckare enligt den svenska modellen (ensamstående deppig överviktig polis som hör på klassisk musik blir av outgrundlig anledning ensam med mördaren) eller skriva om barn i eller strax före tonåren som upptäcker något magiskt/blodsugande/ängel på sin skola och blir kär i "fel" person, ja då får man nog stå på sig och ge ut själv i dag, men samtidigt är det ju just de som inte skriver om dessa båda ämnen som är mest intressant. Och det är inte helt omöjligt att den boken inte heller haft synopsis!

Ge en bok i julklapp!

Nu är det dags att planera för julklapparna. Alla gillar hårda paket och en bok är alltid uppskattad. Ännu enklare är det om du kan köpa den på nätet! Ghosts, Drugs & Rock n'Roll ger läsaren över 600 sidor av spöken ur det förgångna och ond bråd, men även kärlek och vikten av att finnas där för varandra även om man inte är som alla andra. Du köper den enkelt på www.zorf.se

Release!

Jag hälsar alla välkomna - Foto Daniella Jonsson

Nu har Ghosts, Drugs & Rock n'Roll haft release! Oj så många det kom, helt fantastiskt roligt. Och både Lizette & och Inverted spelade och förgyllde kvällen för alla oss andra. Jag har inte riktigt landat än, men det börjar så smått gå upp för mig att jag har givit ut en bok :)
Här är några fler bilder som olika personer tog under kvällen:

Inverted inleder med akustiskt - Foto Stofan Markebo

Jag sjunger en låt ur boken - Foto Myran von Jellineck

Jag läser ur boken - Foto Ansa Messner

Lizette ställer skåp som vanligt - Foto Stefan Markebo

Min specialtröja väcker glädje - Foto Anneli Söderman

Gästblogg i Bohuslänningen

Här gästbloggar jag ytterligare en gång. Det börjar verkligen lukta release nu... härligt. Tack för att jag får vara med!

http://bohuslaningen.se/bloggar/1.1004958-bokbloggen?blogPostEditorAction=edit_post&postingId=19.346506

Gästbloggar igen

I dag gästbloggar jag hos den rockande coachen. Cecilia är bussig nog och låter mig göra reklam inför den kommande releasen. Läs mer här:

http://klokegard.se/ghosts-drugs-rock-nroll-en-gastblogg-om-en-rockroman/

Testtrycket är här!

Nu har testtrycket kommit. Vilken energikick jag fick! Lite mörkt, så det krävs lite justeringar och ett testtryck till för omslaget, men jag ska också läsa inlagan och kolla så att jag inte har missat något. Men det är verkligen på gång nu, riktigt härligt på gång!

Snar utgivning och teaser trailer

Nu är det på gång! Snart kommer Ghosts, Drugs & Rock n'Roll ut. Det r fantastiskt roligt. Jag väntar på ett provtryck och sedan smäller det!

Jag har gjort en teaser trailer där det dels ligger korta bitar ur boken som texter och dels läser jag största delen av prologen. Allt till musik av Johann Sebastian Bach, som ju betyder oerhört mycket för min huvudperson i boken. Dessutom ligger det några inspirationsbilder, konsertklipp som jag har tagit och sedan förvanskat, foton från konserter och interiörer som även de har varit med mig som inspiration antingen bara detaljer eller i sin helhet.

När jag nu tittar tillbaka ser jag att att jag har haft väldigt mycket inspiration omkring mig hela tiden medan jag skrev. Jag förstår inte hur jag hann, jag jobbade heltid och dessutom skift och hade lång resväg till jobbet. Jag kunde inte ha med mig för att skriva på resor eller raster, utan gjorde allt skrivjobb hemma. Kanske var det bra, eftersom jag då satt och använde fantasin under de här perioderna. När jag kom hem var jag sedan så skrivsugen att jag inte kunde sova om jag inte fick skriva lite först. På tre och en halv månad blev det 618 sidor i tryck. (Ja, det är liiiite synd att den inte blev 666, men det är lite för många sidor att fylla upp med eventuella bilder osv, jag kanske får göra en i mindre format och se om jag lyckas, haha.)

Jag hoppas innerligt att ni ska vilja läsa den. Någon slags releas blir det väl också, men jag vet faktiskt inte riktigt vad eller hur än så länge. Jag har en möjlig lokal, så vi får se vart det tar vägen. Den snabbaste infon får ni om ni följer boken på Facebook, på www.facebook.com/Zorf.se men jag ska försöka bli duktigare på att blogga kring utgivningen Givetvis kommer det också nyheter på hemsidan www.zorf.annagable.com

Och här ligger klippet (som jag har försökt bädda in här, men inte lyckas med tyvärr, så jag hoppas innerligt ni följer länken!):

http://youtu.be/EBo5H57VPIg

Teaser audio trailer

Jag håller på med en reklamvideo för boken, men under tiden har det blivit en teaser audio av prologen. Håll till godo tills det kommer mer!

http://www.zorf.annagable.com/prolog.m4a

PS Om ni undrar varför bloggen uppdateras så sällan så beror det på att blogger tyvärr har bytt interface och man måste hålla på och klicka sig förbi tusen idiotsaker som man inte vill ha, samt leta sig fördärvad efter länken till nya inlägg och jag avskyr trams, så det mesta ligger numera på www.facebook.com/Zorf.se Välkommen att följa boken där också!

Mer Rock-merch

Givetvis måste en fiktiv rockstjärna ha rock-merch även han, det tycker i alla fall jag. Tidigare kom tröjorna och nu kommer plektrumen!

Visst blev de snygga?!!

Det visade sig snabbt att jag hade användning för dem, för redan samma kväll som de anlänt träffade jag Elisabeth Johansson som är medium (bland annat känd från tv4:s "Det okända" där hon gjorde en strålande insats). Hon och hennes vän fick varsitt när jag träffade dem i Gamla stan i Stockholm.

Det blev en fin "present" till huvudpersonen som "fyllde år" i går.