Det finns många som undrar varför deras manus inte blir antagna när alla deras kompisar har tyckt att det är så bra. Men vad vill egentligen en kompis? Jo givetvis vill de vara din kompis! Det finns också de som anser att de bara får en massa klagomål av ett proffs, som en lektör, och börjar ifrågasätta denna. I korta ordalag är det dock så att lektören är till hundra procent på din sida. Ju fler manus en lektör granskar, ser författaren ändra och därefter få utgivet, desto fler fjädrar i hatten får ju lektören. Vem vill inte säga "Jag var med och jobbade med XX" med stolthet i rösten? Lektören är alltså alltid på din sida!
Alla manus har sina fördelar. Den som inte kan se detta har fel jobb, skulle jag vilja påstå. När man har identifierat fördelarna börjar dock jobbet. Jag, som själv är lektör, gör grodor i mina manus som jag blir jätteglad när någon hittar och påpekar. Är jag då klok lyssnar jag och ändrar. En bra lektör skriver inte hur man ska ändra, utan påpekar bara vad som borde ändras och motiverar varför. Sedan är det upp till författaren att omfamna detta och hitta sin egen väg för att rätta det. Behöver man hjälp ber man om det, men oftast inser man själv att man sitter på lösningen. Då blir det bäst, det blir fortfarande ens eget språk och ens egen berättelse, men på ett bättre sätt.
Den som inte är så van vid att få kritik kan kanske tycka att det är obehagligt när någon börjar påpeka bristerna i ett manus. Det jag vill säga här är att det inte handlar om att hacka, utan om att vilja väl. Vill man väl så vill man att manuset ska vara så bra som möjligt, och då påpekar man det som behöver ändras för att allt ska bli optimalt. Hänger ni med?
Att be en kompis läsa manuset kan vara toppen, för många kompisar har sakkunskap och kan hjälpa till med detaljer som måste bli rätt. Däremot har en kompis sällan kläm på det rent språkliga. Om du frågar dem om de vet vad gestaltning innebär ser de förmodligen ut som frågetecken. Och det är alltså där lektören kommer in. Lektören är alltså inte tuffare än din kompis, den kan bara ett annat område.
Att anlita en lektör innebär inte att du med automatik får ett kontrakt med ett förlag, men det ger dig i alla fall en rimlig chans att konkurrera. Och som sagt, lektören är alltid på din sida, glöm aldrig det!
Visar inlägg med etikett manus. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett manus. Visa alla inlägg
måndag 24 mars 2014
måndag 18 november 2013
Intervjuad om mitt skrivande
Nathalie Sjögren har intervjuat mig om mitt skrivande. Ni kan läsa hela intervjun här:
http://nathaliesjogren.wordpress.com/2013/11/18/intervju-med-anna-gable-forfattare-till-ghost-drogs-rock-n-roll/
Tack, riktigt roligt när sådant här händer!
http://nathaliesjogren.wordpress.com/2013/11/18/intervju-med-anna-gable-forfattare-till-ghost-drogs-rock-n-roll/
Tack, riktigt roligt när sådant här händer!
torsdag 20 juni 2013
Att layouta sin egen inlaga
En författarkollega och jag har haft en lång konversation om layout. Eftersom jag kan en del tänkte jag dela med mig. Dock är jag inte någon expert på djupet, men jag har läst en del i min universitetsexamen i alla fall. Nå, detta är mest för att ge en snabb överblick.
Innan manuset ska sättas
När du skriver ditt manus, formatera så lite som möjligt. Visst kan det vara bra att se var ett nytt kapitel börjar, men använd då gärna enkel fetstil, eller gör en sidbrytning till ny sida. Gör inte kursiver eller annat, det kommer senare. Gör inte heller några som helst mellanrum med mellanslagstangenten. Stega inte in med den, försök inte göra indrag med den osv. Det enda du ska göra för hand är faktiskt dubbla radmatningar för nytt stycke. (här ska du inte använda "avstånd efter" i formatmallarna, för det försvinner när du, eller sättaren, häller in texten i designprogrammet. Så enkelt som möjligt är alltså grunden.
Tryckeriets regler
Om du nu vill göra din layout själv, börja med att ta reda på om tryckeriet har några mått som du måste följa. Skilj på pappersstorlek, tryckyta och satsyta. Pappersstorlek är hur stort pappret är från kant till kant. Tryckyta är den yta där de är möjligt att trycka (alla kan inte trycka ända ut i kanten, om du t.ex. vill ha en bild som ligger så, så detta måste du kolla. Många tillhandahåller mallar där ytan som går att använda är markerad) och satsyta är den faktiska delen av pappret som det är text eller bild på.
Marginaler
En tjock bok behöver ha bredare innermarginaler än yttermarginaler. Detta för att inte texten ska försvinna in i bindningen och förstöra läsupplevelsen. Snåla inte på sidorna, att ha liiiiite större marginaler ger luft åt layouten utan att det kostar så hiskeligt mycket mer. Många köper en bok genom att se på framsidan, baksidan och satsytan. _Ser den ut_ att vara trevlig att läsa? Så underskatta inte detta. Givetvis gäller det även över och underkant. Underkanten ska alltid ha mer luft än övriga marginaler.
Det gyllene snittet
Måttet "det gyllene snittet" anses vara det mest behagliga för ögat att se på. Om ett papper har höjden 21 innebär det att den ska ha bredden 13. Det vanliga romanformatet 130x210 stämmer alltså bra här. Krångla inte till det med egna mått, här är gammal faktiskt äldst!
Font och fontstorlek
Många läsare tycker att fonter över 12 punkter är jobbiga att läsa. Ha bara detta i böcker för barn upp till 8 år, samt för synskadade. Annars är 11-12 punkter normalt. För tryck ska brödtexten ha ett typsnitt som har seriffer, alltså små krokar på bokstäverna, som i Garamond (som nog är det vanligaste typsnittet för en bok, eller Times). För rubriker rekommenderas däremot san-seriff, alltså utan seriffer. Exempel här är Gill Sans och Helvetica. (För webb finns det speciella typsnitt, som Verdana, och Powerpoint har även det fått ett eget, men då lämnar vi böckernas värld).
Radlängd
En rad ska bestå av 55-65 tecken, inklusive nedslag. Då "studsar" ögat över texten tre gånger, vilket är optimalt. Kortare rader gör att ögat lätt hoppar över en rad, och det blir jobbigt att läsa. Längre rader gör att man ofta läser om samma rad flera gånger utan att förstå varför. Så hur långa rader du har bidrar också till textens läsbarhet och hur inbjudande den ser ut vid första anblicken.
Kägel (radavstånd)
Det normala här är 10/12, alltså att en text i tio punkter ska ha 12 i radavstånd. Ett annat sätt att mäta är att säga att radavståndet måste vara större än det största avståndet mellan orden, annars ser satsytan "gluggig" ut.
Om du lämnar till tryck måste du alltid ange radlängd, grad (typsnittstorlek), kägel och satsbredd. Typsnittet anges med namn, övriga med siffror.
Fyrkant
När du skriver manus, gör som sagt nytt stycke genom dubbla radmatningar (en blankrad). När du däremot sätter texten så ska nytt stycke visas genom ett indrag. Lite slarvigt uttryckt ska detta indrag motsvara "en fyrkant", alltså vara lika långt som typsnittets versaler är höga. (En fyrkant var i gammal tryckkonst en blybit som var kvadratisk). De versala siffrorna för typsnitten brukar vara en halv fyrkant breda. Delar man fyrkanten i 18-delar så bör ett normalt ordmellanrum vara 4/18s frykant. Ibland måste du ändra avståndet manuellt för att snygga till, kanske på en enskild rad för att förhindra en tokig avstavning, eller ett helt stycke för att inte få en ensam rad på en sida. Detta kallas att kerna. Kerning sker normalt automatiskt i layoutprogrammen i 1/35 av typsnittet, och då får man använda 2/35 för att komma i närheten av 1/18. anledningen till att använda en sådan mätmetod är att det är relativt och följer med om du byter grad (storlek) på typsnittet.
Formatmallar
Skapa formatmallar. Två för brödtext (mer om det nedan), ett för direkt anföring, ett för rubrik och eventuellt ett för bildtexter om det är en fackbok. (För fackböcker finns det fler regler, men jag går inte in på dessa här, det blir för långt.) Klicka på varje stycke och klicka sedan på formatmallen och ge din text det utseende som den ska ha för läsaren. Om du gör något för hand får du sitta i månader med din text, så utnyttja allt som går för att på ett automatiskt sätt fixa texten. Dessutom blir det snyggare, för om du automatiserar jobbet så kommer det att bli likadant genom hela boken. Så ta den tid det tar att skapa de här få mallarna, och använd dem! (I Ghosts, Drugs & Rock n'Roll hade jag en till, för de låttexter som är med, så har du dikter eller dylikt, skapa en formatmall även för dessa - och även om det bara finns en enda dikt, eftersom den automatiserad processen även gör att eventuella ändringar hänger med.
Kursiver
Kursiver är den enda markör du ska ha i en skönlitterär bok, och det ska användas sparsamt. Kursivera bara ord i direkt anföring, och gör det med yttersta omsorg och bara om det är absolut nödvändigt. Anledningen till att du inte ska kursivera medan du skriver är att det ändå försvinner när du lägger in texten i layoutprogrammet, så du får göra dubbelt jobb i så fall.
Kerna
Kerning sker för att snygga till texten. Har man rak högermarginal (som en satt bok bör ha) så kan det bli för långt mellan orden, vilket ser ut som vita floder när man kisar och ser på satsytan. Detta är inte bra och då får man gå in och kerna för hand. Detsamma gäller vissa bokstavskombinationer som är olyckliga ihop (oftast handlar det om att minska avståndet mellan sådana par). Att kerna 5-600 sidor för hand går, men är onödigt, bra layoutprogram har kerningstabeller som automatiskt söker upp och rättar till kerningen, så det du behöver göra är att titta på satsytan och eventuellt finjustera någonstans.
Knipa och spärra
Rubriker skrivs ofta med större grad och för att det ska bli snyggt behövs ett mindre av stånd mellan samtliga bokstäver i ordet. Detta kallas att knipa. Ett alternativ till kursiver i en rubrik med versaler är att göra tvärt om mot att knipa, nämligen att spärra ordet, alltså göra avståndet mellan bokstäverna större. Spärra aldrig en text i gemener.
Horungar och änkor
En horunge är sista raden i ett stycke som hamnar ensam på nästa sida. Detta kallades förr dubbel horunge, till skillnad från enkel som är när första raden hamnar ensam längst ned på en sida. Det senare har dock blivit accepterat numera. Ibland ser man den engelska benämningen änka (widow) för dubbel horunge. Horungar i slutet av stycken är alltid fula och bör undvikas. Ibland kan det räcka med att man ändrar en rad högre upp genom att kerna den1- eller 2/108 fyrkant. Man kan också öka kerningen, så att det blir mer än en rad på nästa sida. I nödfall kan man "hänga horungen", alltså göra sidan en rad längre. När du planerar sidans utseende, se till att det finns plats för en sådan åtgärd även med hänsyn till sidnumret. Som sista åtgärd kan man öka neddraget för kapitlet och på så sätt få en annan fördelning av raderna. (Det finns fler sätt, men detta är en kort presentation.)
Nytt stycke
Nu är det dags att ta bort blankraderna. I satt text markeras nytt stycke med ett indrag, normalt av en fyrkants storlek. Jag brukar tillverka två formatmallar för brödtext, en som heter "bröd1" och följaktligen en som heter "bröd_indrag" (logiskt eller hur, fniss). Sedan är det bara att ställa sig i stycket och trycka på formatmallen så swoschar det till. Men blankraderna måste du ta bort manuellt. Nu kommer dock det luriga: Även direkt anföring har indrag, men det är ju inte ett nytt stycke. Texten efter en anföring ska alltså inte ha indrag, utan börja från radens ytterkant (såvida det inte är nytt stycke efter en replik, men ni fattar säkert det). Använd aldrig indrag till något annat än direkt anföring och nytt stycke.
Dubbel radmatning
Det _kan_ förekomma dubbla radmatningar inom ett kapitel också. Till exempel om kapitlet har ett datum som rubrik, för att visa att det handlar om olika tider inom detta dygn. Eller om du byter perspektiv inom kapitlet. Detta blir ju ofta vanligare att man (om man har perspektivbyten) gör tätare mot slutet av en bok, som att klippen i en film kommer snabbare när det blir mer spännande. Dubbel radmatning ska dock brukas med måtta!
Nytt kapitel
Man kan markera nytt kapitel på två sätt: ny sida med nedtryck (börjar en bit nedanför tryckytans överkant) eller flera blankrader. Vilket som är bäst bestämmer du själv, personligen föredrar jag ny sida. En del gör också bara nya kapitel på en högersida och lämnar en eventuell vänstersida tom. Det är elegant, men inte nödvändigt. Kapitelrubriken ska helst vara i san-seriff och den kan, till skillnad från brödtexten, få visa en del av innehållets karaktär. Leta fram ett typsnitt som du tycker passa känslomässigt för din bok, utan att det blir svårläst.
Paginering
I skönlitteratur är det vanligast att ha sidnummer längst ned, antingen i ytterkanten eller i sidans mitt. Paginan bör vara lättläst och graden ska vara mindre än brödtexten. Paginan ingår inte i satsytan (men kolla att det hamnar inom tryckytan).
Alla de där sidorna i bokens början
Hur man gör innan brödtexten börjar följer ett fast mönster. Det ska se ut så här:
sid 1 "Smutstitel" (namn för att den tidigare lämnades blank för att skydda inlagan från smuts). Numera kan du ha bokens titel i liten grad här.
sid 2. blank eller en bild av förfataren eller förlagets logga
sid 3. "titelsidan" Bokens titel, författarens namn, ev redaktör, översättare, förlag, förlagsort. Detta är lite av en "Paradsida", lämna inte denna åt slumpen. Ibland används både sidan 2 och 3 som ett titeluppslag.
sid 4. "Tryckortssida" eller "copyrightsida". Här står copyright, årtal, vem som har upphovsrätt till bilder (även omslag), tryckeriets namn och ort, tryckår OBS!!! Om tryckort inte är med faller skriften under reglerna för tal i brottsbalken!!! (Vid tvist om copyrighten) HÄr ska även ISBN-nummer in.
sid 5. Övrigt extramaterial, ofta dedikationer, ett mottto eller innehållsförteckning. Detta material kan uppta flera sidor. Oavsett hur långt det är ska alltid första kapitlet sedan börja på en högersida.
Vidare läsning finns i "Typografisk handbok" av Christer Hellmark.
Innan manuset ska sättas
När du skriver ditt manus, formatera så lite som möjligt. Visst kan det vara bra att se var ett nytt kapitel börjar, men använd då gärna enkel fetstil, eller gör en sidbrytning till ny sida. Gör inte kursiver eller annat, det kommer senare. Gör inte heller några som helst mellanrum med mellanslagstangenten. Stega inte in med den, försök inte göra indrag med den osv. Det enda du ska göra för hand är faktiskt dubbla radmatningar för nytt stycke. (här ska du inte använda "avstånd efter" i formatmallarna, för det försvinner när du, eller sättaren, häller in texten i designprogrammet. Så enkelt som möjligt är alltså grunden.
Tryckeriets regler
Om du nu vill göra din layout själv, börja med att ta reda på om tryckeriet har några mått som du måste följa. Skilj på pappersstorlek, tryckyta och satsyta. Pappersstorlek är hur stort pappret är från kant till kant. Tryckyta är den yta där de är möjligt att trycka (alla kan inte trycka ända ut i kanten, om du t.ex. vill ha en bild som ligger så, så detta måste du kolla. Många tillhandahåller mallar där ytan som går att använda är markerad) och satsyta är den faktiska delen av pappret som det är text eller bild på.
Marginaler
En tjock bok behöver ha bredare innermarginaler än yttermarginaler. Detta för att inte texten ska försvinna in i bindningen och förstöra läsupplevelsen. Snåla inte på sidorna, att ha liiiiite större marginaler ger luft åt layouten utan att det kostar så hiskeligt mycket mer. Många köper en bok genom att se på framsidan, baksidan och satsytan. _Ser den ut_ att vara trevlig att läsa? Så underskatta inte detta. Givetvis gäller det även över och underkant. Underkanten ska alltid ha mer luft än övriga marginaler.
Det gyllene snittet
Måttet "det gyllene snittet" anses vara det mest behagliga för ögat att se på. Om ett papper har höjden 21 innebär det att den ska ha bredden 13. Det vanliga romanformatet 130x210 stämmer alltså bra här. Krångla inte till det med egna mått, här är gammal faktiskt äldst!
Font och fontstorlek
Många läsare tycker att fonter över 12 punkter är jobbiga att läsa. Ha bara detta i böcker för barn upp till 8 år, samt för synskadade. Annars är 11-12 punkter normalt. För tryck ska brödtexten ha ett typsnitt som har seriffer, alltså små krokar på bokstäverna, som i Garamond (som nog är det vanligaste typsnittet för en bok, eller Times). För rubriker rekommenderas däremot san-seriff, alltså utan seriffer. Exempel här är Gill Sans och Helvetica. (För webb finns det speciella typsnitt, som Verdana, och Powerpoint har även det fått ett eget, men då lämnar vi böckernas värld).
Radlängd
En rad ska bestå av 55-65 tecken, inklusive nedslag. Då "studsar" ögat över texten tre gånger, vilket är optimalt. Kortare rader gör att ögat lätt hoppar över en rad, och det blir jobbigt att läsa. Längre rader gör att man ofta läser om samma rad flera gånger utan att förstå varför. Så hur långa rader du har bidrar också till textens läsbarhet och hur inbjudande den ser ut vid första anblicken.
Kägel (radavstånd)
Det normala här är 10/12, alltså att en text i tio punkter ska ha 12 i radavstånd. Ett annat sätt att mäta är att säga att radavståndet måste vara större än det största avståndet mellan orden, annars ser satsytan "gluggig" ut.
Om du lämnar till tryck måste du alltid ange radlängd, grad (typsnittstorlek), kägel och satsbredd. Typsnittet anges med namn, övriga med siffror.
Fyrkant
När du skriver manus, gör som sagt nytt stycke genom dubbla radmatningar (en blankrad). När du däremot sätter texten så ska nytt stycke visas genom ett indrag. Lite slarvigt uttryckt ska detta indrag motsvara "en fyrkant", alltså vara lika långt som typsnittets versaler är höga. (En fyrkant var i gammal tryckkonst en blybit som var kvadratisk). De versala siffrorna för typsnitten brukar vara en halv fyrkant breda. Delar man fyrkanten i 18-delar så bör ett normalt ordmellanrum vara 4/18s frykant. Ibland måste du ändra avståndet manuellt för att snygga till, kanske på en enskild rad för att förhindra en tokig avstavning, eller ett helt stycke för att inte få en ensam rad på en sida. Detta kallas att kerna. Kerning sker normalt automatiskt i layoutprogrammen i 1/35 av typsnittet, och då får man använda 2/35 för att komma i närheten av 1/18. anledningen till att använda en sådan mätmetod är att det är relativt och följer med om du byter grad (storlek) på typsnittet.
Formatmallar
Skapa formatmallar. Två för brödtext (mer om det nedan), ett för direkt anföring, ett för rubrik och eventuellt ett för bildtexter om det är en fackbok. (För fackböcker finns det fler regler, men jag går inte in på dessa här, det blir för långt.) Klicka på varje stycke och klicka sedan på formatmallen och ge din text det utseende som den ska ha för läsaren. Om du gör något för hand får du sitta i månader med din text, så utnyttja allt som går för att på ett automatiskt sätt fixa texten. Dessutom blir det snyggare, för om du automatiserar jobbet så kommer det att bli likadant genom hela boken. Så ta den tid det tar att skapa de här få mallarna, och använd dem! (I Ghosts, Drugs & Rock n'Roll hade jag en till, för de låttexter som är med, så har du dikter eller dylikt, skapa en formatmall även för dessa - och även om det bara finns en enda dikt, eftersom den automatiserad processen även gör att eventuella ändringar hänger med.
Kursiver
Kursiver är den enda markör du ska ha i en skönlitterär bok, och det ska användas sparsamt. Kursivera bara ord i direkt anföring, och gör det med yttersta omsorg och bara om det är absolut nödvändigt. Anledningen till att du inte ska kursivera medan du skriver är att det ändå försvinner när du lägger in texten i layoutprogrammet, så du får göra dubbelt jobb i så fall.
Kerna
Kerning sker för att snygga till texten. Har man rak högermarginal (som en satt bok bör ha) så kan det bli för långt mellan orden, vilket ser ut som vita floder när man kisar och ser på satsytan. Detta är inte bra och då får man gå in och kerna för hand. Detsamma gäller vissa bokstavskombinationer som är olyckliga ihop (oftast handlar det om att minska avståndet mellan sådana par). Att kerna 5-600 sidor för hand går, men är onödigt, bra layoutprogram har kerningstabeller som automatiskt söker upp och rättar till kerningen, så det du behöver göra är att titta på satsytan och eventuellt finjustera någonstans.
Knipa och spärra
Rubriker skrivs ofta med större grad och för att det ska bli snyggt behövs ett mindre av stånd mellan samtliga bokstäver i ordet. Detta kallas att knipa. Ett alternativ till kursiver i en rubrik med versaler är att göra tvärt om mot att knipa, nämligen att spärra ordet, alltså göra avståndet mellan bokstäverna större. Spärra aldrig en text i gemener.
Horungar och änkor
En horunge är sista raden i ett stycke som hamnar ensam på nästa sida. Detta kallades förr dubbel horunge, till skillnad från enkel som är när första raden hamnar ensam längst ned på en sida. Det senare har dock blivit accepterat numera. Ibland ser man den engelska benämningen änka (widow) för dubbel horunge. Horungar i slutet av stycken är alltid fula och bör undvikas. Ibland kan det räcka med att man ändrar en rad högre upp genom att kerna den1- eller 2/108 fyrkant. Man kan också öka kerningen, så att det blir mer än en rad på nästa sida. I nödfall kan man "hänga horungen", alltså göra sidan en rad längre. När du planerar sidans utseende, se till att det finns plats för en sådan åtgärd även med hänsyn till sidnumret. Som sista åtgärd kan man öka neddraget för kapitlet och på så sätt få en annan fördelning av raderna. (Det finns fler sätt, men detta är en kort presentation.)
Nytt stycke
Nu är det dags att ta bort blankraderna. I satt text markeras nytt stycke med ett indrag, normalt av en fyrkants storlek. Jag brukar tillverka två formatmallar för brödtext, en som heter "bröd1" och följaktligen en som heter "bröd_indrag" (logiskt eller hur, fniss). Sedan är det bara att ställa sig i stycket och trycka på formatmallen så swoschar det till. Men blankraderna måste du ta bort manuellt. Nu kommer dock det luriga: Även direkt anföring har indrag, men det är ju inte ett nytt stycke. Texten efter en anföring ska alltså inte ha indrag, utan börja från radens ytterkant (såvida det inte är nytt stycke efter en replik, men ni fattar säkert det). Använd aldrig indrag till något annat än direkt anföring och nytt stycke.
Dubbel radmatning
Det _kan_ förekomma dubbla radmatningar inom ett kapitel också. Till exempel om kapitlet har ett datum som rubrik, för att visa att det handlar om olika tider inom detta dygn. Eller om du byter perspektiv inom kapitlet. Detta blir ju ofta vanligare att man (om man har perspektivbyten) gör tätare mot slutet av en bok, som att klippen i en film kommer snabbare när det blir mer spännande. Dubbel radmatning ska dock brukas med måtta!
Nytt kapitel
Man kan markera nytt kapitel på två sätt: ny sida med nedtryck (börjar en bit nedanför tryckytans överkant) eller flera blankrader. Vilket som är bäst bestämmer du själv, personligen föredrar jag ny sida. En del gör också bara nya kapitel på en högersida och lämnar en eventuell vänstersida tom. Det är elegant, men inte nödvändigt. Kapitelrubriken ska helst vara i san-seriff och den kan, till skillnad från brödtexten, få visa en del av innehållets karaktär. Leta fram ett typsnitt som du tycker passa känslomässigt för din bok, utan att det blir svårläst.
Paginering
I skönlitteratur är det vanligast att ha sidnummer längst ned, antingen i ytterkanten eller i sidans mitt. Paginan bör vara lättläst och graden ska vara mindre än brödtexten. Paginan ingår inte i satsytan (men kolla att det hamnar inom tryckytan).
Alla de där sidorna i bokens början
Hur man gör innan brödtexten börjar följer ett fast mönster. Det ska se ut så här:
sid 1 "Smutstitel" (namn för att den tidigare lämnades blank för att skydda inlagan från smuts). Numera kan du ha bokens titel i liten grad här.
sid 2. blank eller en bild av förfataren eller förlagets logga
sid 3. "titelsidan" Bokens titel, författarens namn, ev redaktör, översättare, förlag, förlagsort. Detta är lite av en "Paradsida", lämna inte denna åt slumpen. Ibland används både sidan 2 och 3 som ett titeluppslag.
sid 4. "Tryckortssida" eller "copyrightsida". Här står copyright, årtal, vem som har upphovsrätt till bilder (även omslag), tryckeriets namn och ort, tryckår OBS!!! Om tryckort inte är med faller skriften under reglerna för tal i brottsbalken!!! (Vid tvist om copyrighten) HÄr ska även ISBN-nummer in.
sid 5. Övrigt extramaterial, ofta dedikationer, ett mottto eller innehållsförteckning. Detta material kan uppta flera sidor. Oavsett hur långt det är ska alltid första kapitlet sedan börja på en högersida.
Vidare läsning finns i "Typografisk handbok" av Christer Hellmark.
torsdag 28 juli 2011
Fler insikter om ett manus
Nu är hela manuset layoutat och exporterat till pdf. I alla fall den hemsnickrade layouten. Återstår att göra ett omslag till de 649 sidorna, men jag är ju redan klar med hur jag vill ha framsidan och jag har fått en tabell för att beräkna ryggens tjocklek så det är inga konstigheter, bara att sätta sig ned och hantverka.
Tanken med allt detta är att göra en print-on-demand att ha för min egen del. Dels känns det bra att få en fysisk bok att hålla i handen och visa upp, men sen kan det ju gå så ibland att ett manus blir refuserat. Bara för att det i dagsläget finns hos ett förlag som visat intresse innebär ju inte att något är klart. Skulle de inte vilja ha det går jag förstås vidare till nästa förlag, men om det blir många nitar är det lika så skönt att ha det här jobbet gjort, för på något sätt ska ju den här boken tryckas. Det är jag ju liksom skyldig den efter alla timmar vi tillbringat tillsammans.
Desutom lär jag mig samtidigt mer om hur just den här texten bäst passar att avstavas, det finns ju flera skolor och man bör ju välja en och inte blanda. Det var en sån sak som jag aldrig hade tänkt på så länge texten låg i Word med ojämn högermarginal, men med en layout blir det så uppenbart. Att själv hålla på med sitt manus på flera nivåer gör att man får större och större insikt om det. Givetvis hoppas jag ju att jag har gjort det här jobbet "förgäves", det vill säga att förlaget ska nappa och sätta ett proffs på layouten, men det skadar ju inte att förkovra sig heller.
Tanken med allt detta är att göra en print-on-demand att ha för min egen del. Dels känns det bra att få en fysisk bok att hålla i handen och visa upp, men sen kan det ju gå så ibland att ett manus blir refuserat. Bara för att det i dagsläget finns hos ett förlag som visat intresse innebär ju inte att något är klart. Skulle de inte vilja ha det går jag förstås vidare till nästa förlag, men om det blir många nitar är det lika så skönt att ha det här jobbet gjort, för på något sätt ska ju den här boken tryckas. Det är jag ju liksom skyldig den efter alla timmar vi tillbringat tillsammans.
Desutom lär jag mig samtidigt mer om hur just den här texten bäst passar att avstavas, det finns ju flera skolor och man bör ju välja en och inte blanda. Det var en sån sak som jag aldrig hade tänkt på så länge texten låg i Word med ojämn högermarginal, men med en layout blir det så uppenbart. Att själv hålla på med sitt manus på flera nivåer gör att man får större och större insikt om det. Givetvis hoppas jag ju att jag har gjort det här jobbet "förgäves", det vill säga att förlaget ska nappa och sätta ett proffs på layouten, men det skadar ju inte att förkovra sig heller.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)