Anna Gable är författare och examinerad språkkonsult som både skriver eget skönlitterärt material, hjälper andra att lyckas som författare och skriver bruksprosa för företag.
Den här bloggen handlar i första hand om mitt arbete med att skriva, redigera och publicera mina manus. Jag har också som mål att med jämna mellanrum ge gratis skrivtips åt andra som skriver.

________________________________________________________________________

.
Visar inlägg med etikett Frågor och svar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Frågor och svar. Visa alla inlägg

söndag 21 augusti 2011

Fråga mig på Formspring

Nu är jag även med på Formspring. Där kan du ställa frågor om allt möjligt som du vill veta. Jag svarar på alla frågor om romanen och på det mesta (som inte kräver en hel uppsats till svar) om att skriva, tips med mera. Jag svarar eventuellt också på andra frågor om mig själv, men där finns det gärnser förstås :)
Ask me anything http://formspring.me/AnnaGable

fredag 5 augusti 2011

Hur jag jobbar med ett manus

Jag har tidigare svarat på frågan om hur jag rättar i mina texter. Den här är mer generell: om hela arbetsprocessen. Ni som läser detta bör tänka på att jag inte är speciellt "normal" i det här fallet, även om det finns fler som gör som jag, men detta är därför kanske inte det bästa inlägget för den som själv vill lära sig skriva. Fast nu handlade det alltså om min egen arbetsprocess, så då är det ju den jag måste beskriva.

Först brukar jag komma på en huvudperson. Ibland har han eller hon bara dykt upp, ibland har jag satt mig ner och funderat. I mitt senaste manus "Ghosts, Drugs & Rock n'Roll" var det första utkastet inte alls en rockstjärna, utan en snickare och det möjliga spöket hans farfar och allt skulle bli en deckare. Hur jag än försökte så lyfte aldrig den där snickaren, han blev aldrig intressant. Då slog det mig att det givetvis skulle vara mycket mer intressant om han var en rockstjärna och så föddes Zorf. Någon deckare blev det ju inte heller, även om jag hoppas att slutet ska bli spännande för läsaren.

Efter detta skapar jag fler personer till galleriet, men inte fler än att jag kan ha både dem och deras särdrag i huvudet. Behövs det fler gör jag dem senare. Var och en får ett "kort" där jag skriver ner hur de ser ut, egenskaper, familj, vad de gillar för mat, böcker, ser på bio, kör för bilar, har på sig osv.  Behöver jag ändra på deras personliga "kort" senare så gör jag det. När jag har en lämplig mängd personer att starta med så behöver jag också en miljö, ifall inte nu huvudpersonen redan har miljön "med sig", så som fallet var med Zorf. Om det inte är påhittade platser personerna rör sig på försöker jag alltid ha varit på platsen själv, alternativ ingående ha intervjuat någon som har varit där, så att det blir trovärdigt hur det ser ut, klimat med mera.

När detta är klart så sätter jag igång. Helst med något som det är fart och action i, detta behöver inte nödvändigtvis vara bokens början, utan kan senare visa sig hända en bit in i handlingen. Jag gör aldrig synopsis, och det är väl här jag är som mest olik författaren i gemen, även om det finns andra som också skriver utan att först veta hur det ska gå. Anledningen är att jag är en utpräglad utvecklare och en urusel förvaltare. Om jag alltså redan har lösningen så tröttnar jag och ger upp. Jag måste få skriva mig fram till hur det går, få gå och fundera på hur det ena hänger ihop med det andra vartefter frågan dyker upp och så vidare.

När jag kommer till slutet av min inspiration så slutar jag och gör något annat, till exempel läser böcker eller ser filmer som handlar om min boks miljöer, lär mig mer om sådant som har dykt upp som jag måste kunna, eller helt enkelt går en promenad eller går och tränar för att låta tankarna flyga. Så fort jag kommer på något så håller jag detta, nästan som en dagdröm, vänder och vrider och provar i tanken, så när jag väl kommer hem igen och börjar skriva riktigt längtar jag efter att få ner det på papper så att jag inte ska glömma bort det. (Ibland har jag legat med såna tankar när jag ska somna och så gått upp och skrivit, men det är inte så bra egentligen, så nu läser jag oftast en stund i någon helt annan bok innan jag ska sova!)

Sen när allt är nedskrivet, när berättelsen har en början, en mitt och ett slut, ja då börjar jag redigera. Detta har jag skrivit mer om tidigare, men i korthet så går jag först igenom för att se att berättelsen hänger ihop. Efter det rättar jag på detaljnivå i hur folk säger, hur nyckelmeningar är utformade, tar bort upprepningar, saker som kommer för nära varandra i tiden och är för lika etc. Sen köper jag en lektörstjänst, rättar och ändrar igen, gör en grov korrläsning och vem vet, sen kanske det är dags att prova materialet hos ett förlag.

torsdag 28 juli 2011

Frågor & svar - om att rätta

Jag fick frågan om när man bör rätta i en skönlitterär text. Jag skulle vilja säga att det är individuellt vilket arbetssätt som passar för en viss person, så jag kan bara svara på hur jag själv gör.

Oftast skriver jag bara på så länge jag har ett flöde, en idé, eller kanske till och med något som jag har tänkt ut i huvudet när jag inte hade datorn till hands (ofta när jag är mitt i en skrivandeprocess försöker jag ha med mig en anteckningsbok också). Förr eller senare kommer jag till en punkt när jag inte vet vad som händer sedan och då tar jag paus, men det går ju inte att skriva på heltid och bara göra ingenting, så då brukar jag gå tillbaka och läsa det jag har skrivit, rätta uppenbara fel och kanske fundera på en del formuleringar.

Givetvis är den genomgången bara en första grundläggande koll. Efter den följer flera genomläsningar, först av de enskilda kapitlen, men sedan av hela manuset, för att se att allt hänger ihop, att tidslinjen fungerar, att karaktärerna agerar utifrån sina "personligheter" med mera. Det handlar alltså inte om en rättning, utan om många olika. Många ar hjälp av en lektör för det här arbetet, det gör jag också, trots att jag även jobbar med att hjälpa andra med deras texter. Det handlar inte om skrivskicklighet här utan om att man faktiskt oftast kan för mycket om sitt manus. Det är oftast svårt att "se" sin egen text, för man vet ju så väl vad det är som händer och hur de olika personerna fungerar, därför är det också så svårt att avgöra om rätt sak går fram till läsaren.

När manuset kommer tillbaka från lektören har man oftast en hemläxa att göra, att belysa något mer, ta bort saker som inte fungerar, omformulera sig, ge någon av personerna mer plats eller liknande. Efter det får man läsa allt igen och se att det fortfarande flyter.

Ren korrektur kan man alltid spara till sist. Alla kommer att göra ändringar i sina manus och då kan nya fel smyga sig in, så det bör vara det absolut sista som sker innan manuset skickas in till förlag eller går i tryck på annat sätt.

Hoppas detta hjälpte, men som sagt, exakt hur man arbetar är väldigt personligt.