Big Ben tar plats

Hejt nyligen såg jag ett program om Big Ben på tv. Egentligen var det ett program om både urverket, klockorna och tornet, det som alltså gemenligen kallas Big Ben i dag, men det är ju från början enbart den stora klockan som slår timmarna som heter Big Ben. Nå, till saken: Hela historien om Zorf och hans band är tidlös så långt det nu går. De använder datorer och mobiltelefoner, men inte i den utstärckning folk kanske gör i dag. Det finns till exempel inget om vare sig Twitter eller Facebook. Tanken var att göra den så tidlös som möjligt utan att helt utleämna vardagsting. Den viktorianska delen däremot har årtal och det är med flit, eftersom jag ville kunna ge Alexandra en tidstrogen klänning (eftersom klänningen spelar en roll i berättelsen). Jag beslutade mig för att den historien tar sin början på försommaren 1858. När jag så tittade på programmet om Big Ben så visade det sig att den stora klockan blev gjuten just det året. Eftersom min historia delvis utspelar sig i London tänkte jag att en så märklig sak som en ny parlamenstbyggnad och en stor klocka som dånar ut sina slag, det måste vara ett samtalsämne på allas läppar. Alltså har jag gått in och lagt till några rader om detta i dag. Jag känner mig nöjd, det blev naturligt och det faktum att Big Ben sprack och togs ur bruk efter bara två månader passar också perfekt in i historien, eftersom det är här mina karaktärer börjar krakelera. Ibland har man tur när saker bara passar in - eller så har Alexandra verkligen funnits, vem vet, hon kanske spökar än!

Gästbloggare: Christian Johansson om att få förlagskontrakt

För en tid sedan fick jag möjligheten att gästblogga hos Christian Johansson. När han så frågade efter bloggar att gästa var det givetvis så att jag svarade. Detta är den första gästbloggen här på Zorfbloggen, men även andra som skriver om sitt eget skrivande, eller som har bra tips om själva skrivprocessen att lämna till de som följer bloggen, är välkomna att kontakta mig (enklast genom ett pm till mig via www.facebook.com/Zorf.se ) Härmed lämnar jag ordet till Christian!
/Anna
---------------------------------------------------------------------------

Helvetesbacken du måste klara av för att få ett förlagskontrakt

Det är onekligen en häftig känsla: förlaget har tackat ja till manuset, ett kontrakt är på väg och allt har efter år av envetet slit äntligen trillat på plats. Det ska bli bok av alla dessa ord  som man suttit och vänt, vridigt och stundtals svurit över. Från byrålåda till förlag. Från tryckeri till bokhandel. Bäva månde världen, för här kommer jag!

Känslan är svår att beskriva, men den påminner lite om att ha cyklat uppför en brant backe i flera år, ensam – alltid ensam och med en krånglande växel. Visst fanns det folk som hejade på dig under resan och visst hjälper deras uppmuntrande ord, men ska du nå ända fram så är det bara din egen envishet och målmedvetenhet som kan ta dig dit.

Men hur tar man sig uppför den där helvetesbacken egentligen? Vad var det som fick förlaget att tacka ja till mitt manus, Herr Lombardo, när det finns så ohyggligt många andra manus i omlopp?

Jag har efter mycket funderingar kommit fram till fyra punkter som jag tror är A och O, för att nå framgång med sitt skrivande.

Kom med något nytt/udda/orginellt. Jag läste någonstans att vissa förlag tar emot 2000 manus per år. Max 2 – 3 debutanter får chansen. Försöker du apa efter alla andra så är det lite som att försöka skalla sig igenom en vägg istället för att leta efter en dörr in. Nyckeln till denna dörr tror jag är en orginell historia. Något som sticker ut och som förlaget inte sett/läst tidigare. Skriver man polisdrama där huvudpersonen är en polis med problematiskt privatliv så kan det bli svårt. Mycket bra har redan skrivits och förr eller senare kommer marknaden att mättas. Sen vill folk ha något annat. Förlagen jagar hela tiden efter en författare som kan ge dem något nytt. En ny Steig Larsson som säljer miljoner och åter miljoner. Något som andra sedan kommer att kopiera. Var uppmärksam för du vet aldrig när en bra idé kan att dyka upp. Det gäller att aktivt fokusera på att finna den, för den finns där ute och väntar bara på att någon ska skriva ner den och varför skulle denna någon inte kunna vara du?

Ge aldrig upp. Om du vill lyckas så finns det inget annat alternativ än att fortsätta, även om du blivit sågad längs fotknölarna så många gånger att du knappt klarar av att resa dig. Skapa, skriv och skicka. Lägg dig till med detta mantra och repetera det tills det ekar i huvudet natt som dag. Förlagen kan självfallet fortsätta att tacka nej, men det är bara när du ger upp som du verkligen har förlorat. Chansen och drömmen lever så länge du skriver och skickar iväg dina  manus. 99.9% av alla som skriver har fått minst ett nej kastat i ansiktet. Ibland får du inte ens ett svar utan bara ett standardbrev. Men alla är vi barn i början. Till och med de etablerade författarna var en gång utan kontrakt och levde med samma drömmar och förhoppningar som du har nu. Skapa, skriv, skicka. Lägg till ”svär” om du får ännu ett nej. Repetera. Ge aldrig upp!

Tro på det du gör. Du skriver inte sämre än andra. Du jobbar säkerligen lika många timmar med dina manus och du är inte nödvändigtvis mindre begåvad än de som redan blivit publicerade. Dina formuleringar låter säkert lika bra som de du läser i andra böcker, så varför skulle inte ditt manus bli publicerat? Tro! Förr eller senare kommer det att ske. Du måste tro på att du kan skriva ett manus som är bra nog för att bli publicerat. Sen är det upp till bevis. Den som inte tror på det han/hon skriver, kommer heller aldrig att kunna övertyga ett förlag om att manuset är tillräckligt bra för att publiceras.

Ha tålamod. Det tar tid. Det tar tid att skriva alla drafter. Det tar tid att få texten att flyta. Det tar tid att få ett svar från ett förlag och det tar tid innan boken blir publicerad. Jag började skriva mitt manus Herr Lombardo 2009. Det blev klart i början av 2010. Manuset blev accepterat av förlag i början 2011 och kommer ut i handeln den 30 januari 2012.
Tänk på att när du lyckas, så är det värt all den tid du investerat.

Lycka till
Christian  Johansson

Thrillern Herr Lombardo kommer ut den 30 januari 2012 på Ord Text Mening förlag.
Mer om Christian finner du på: https://christian-johansson.com

Davids bok

Jag vet inte vad den ska heta än, men nu är jobbet med boken om Dave Lepard definitivt igång. Jag gör jobbet ihop med Davids mamma Lisbeth. Dave som var grundare, sångare, gitarrist och låtskrivare i gruppen Crashdiet. Gruppen som återigen satte Sverige på rock-kartan genom att ta tillbaka sleazerocken från 80-talet, fast på ett nytt sätt som passar in i dag. Men precis när karriären var på väg att lyfta orkade inte David längre. Den 20 januari, för snart sex år sedan, tog han sitt liv, ensam och deppad. Kvar blev ett stort "Varför?" från både familj, vänner och fans.

Jag läser in mig på Lisbeths material, vi har pratat om upplägg och annat praktiskt. Det är givetvis bara en start, men någonstans börjar alltid en resa. Vi tror på det här båda två, det är en viktig bok, både för fansen som länge har skrivit och frågat Lisbeth om hennes rockstjärneson, men även för alla de föräldrar som mist ett barn, även om inte alla hade fans över hela världen. "Han finns så länge vi inte glömmer honom" säger Lisbeth och den här boken hoppas jag bara ska göra att fler vill höra hans musik och förstå. Det är en ära för mig att få vara med i projektet och jag hoppas innerligt att någon förläggare kommer att inse värdet av den här boken. Min förhoppning är att den både kommer att hjälpa fansen att förstå och andra förlädrar att inse att man överlever även om det är oerhört svårt, men givetvis också att den kommer att hjälpa Lisbeth själv! Snart sex år senare är såren långt från läkta.

I förlängningen hoppas jag alltså hinna få ut två böcker under 2012, både den tidigare nästan färdiga "Ghosts, Drugs & Rock n'Roll" som är skönlitterär, men också Davids bok, eller vad den nu ska heta. Jag hoppas att ni som läser den här bloggen vill vara med på resan in i 2012. Gott nytt år med rock i litteraturen!

Mer radio!

Den 20 december klockan 18.30 är det dags att höra på radio igen. Då ska jag vara med i Rocksoffan. För er som vill höra genom webben: gå in på www.rocksoffan.se och lyssna. (Givetvis ska ni höra på kanalen även när jag inte är med!)

Höger-vänster-om: skriv!

 Skrivtips:

Läste en allmän fråga om skrivande och flow i dag. Det låter ju enkelt att säga att man ska sätta sig ner och skriva och så kommer det. Jag tror inte det är så lätt, utan att det kräver träning. Som tur är tror jag att jag har en del tips för att utföra just den träningen och det ska jag dela med mig av här nedan.

Även om vi skriver med vänster hjärnhalva som har språket, så är det höger som har flow. Flow är ju att hamna i en helhet. Jag kan jämföra med att rida, vilket jag har gjort mycket. Om man ska rida i en cirkel, något som kallas för en volt på ryttarspråk, så går det inte att tänka "Nu ska jag först styra in hästen lite, sen måste jag forma den så att den böjer sig i innersidan och följer volten med kroppen, sätta mig på mitt inre sittben för att visa vägen och just det, när vi kommit halvvägs brukar hästen se sig själv i spegeln i ridhuset och bli rädd, så jag måste parera det innan det händer också..." Innan alla dessa tankar har hunnit bli handling har hästen redan skyggat för spegeln och volten blev ett ägg istället för en rund cirkel. Om man annars bara "gör", alltså låter höger hjärnhalva ta över, så sätter den ihop skeendet till en helhet och låter allt hända samtidigt.

Detta kan ju verka vara en sak när man ska utföra något fysiskt, som att rida på en cirkel, eftersom denna handling inte kräver några ord och helheten kan få ta över. Men hur omsätter man det till skrivande? Jag försökte att medvetet avbryta mig själv när jag kom i flow för att känna efter vad det var som hände och i stort sett varje gång märkte jag att när jag är i flow så spelas handlingen i det jag skriver upp som en film i mitt huvud. Filmen går i den takt mina fingrar hinner skriva (jag kan skrivmaskingssättning för händerna, så jag skriver ganska snabbt). Det kräver dock att jag släpper alla tankar på stavning, tangentbordsmissar, exakt meningsbyggnad och grammatik. Visserligen har jag såpass lång erfarenhet av språk att jag har en hel del av detta gratis, men jag får ändå gå tillbaka och kolla vad jag har skrivit sen när flowet tar slut.

När stunden av flow är över, försök inte tvinga fram mer, utan acceptera att det är slut. Nu är det istället dags för att backa, läsa, rätta och justera. Ibland kommer flowet tillbaka, ibland inte. Ju mer man skriver, desto mer kan man mana fram det på beställning. För den som inte är lika van kan det hjälpa att se till att man inte blir störd, som att stänga av ljudet på telefonen, stänga av e-posten, twitter osv, säga till familjen att inte störa, eller stänga in husdjur som kräver uppmärksamhet (medan en sovande katt i knät givetvis kan vara bra istället). Det finns också yttre hjälpmedel, till exempel en skiva med ljud som hjälper hjärnan att komma in i meditativa hjärnvågor hjälpa. Såna ljud ska bidra till thetavågor, som alltså är ett meditativt tillstånd (brukar ligga invävda i vissa meditationsskivor, men kolla att ljudet verkligen är med, vilken meditation som helst duger inte, rena thetavågsljud låter som mycket snabba knackningar). Precis som den som tränar meditation kan man alltså träna sig på att hamna i flow.

Att skriva om sex

Pratade för en tid sedan med författarkollegan Anders Blixt om hur man gör med sexscener i en bok som egentligen inte handlar om sex. Givetvis ser jag sex som en naturlig del av livet, men trots det är det ju mer eller mindre privat, både för en författare och för läsarna. Dessutom har jag insett att det faktiskt kan vara privat även för karaktärerna i en bok. Man blir på något sätt skyldig dem en viss integritet. Anledningen till att jag har bytt ut ordet "sex" ur klyschan "Sex, drugs & Rock n'Roll" betyder alltså inte att det inte finns sex i boken.

I Ghosts har jag ju dels rockstjärnan som har hållit på både med några försök till stadigt förhållande samt med groupies, säkert ibland delat säng med fler än en åt gången. När han sen träffar den stora kärleken behöver han ju på ett sätt inte så mycket försiktighet. Han är inte blyg på det här området, även om han direkt inser att han plötsligt har träffat en tjej som är helt annorlunda och som betyder mycket mer. Ho å andra sidan har levt ett tämligen fattigt sexliv under en ängre period. Hon vill givetvis ha honom, det är hon som tar initiativet och går fram för att ta kontakt, men jag kan inte skriva ut en sexscenmed henne i den utan att göra henne generad. Det kanske låter underligt, men det är ju så att man faktiskt lever med sina karaktärer, de tar egna initiativ, blir som gamla vänner. Jag är inte ensam om att känna så här när jag skriver.

När läsaren får följa med Mia och Erik in i sovrummet när de har hunnit flytta ihop är jag mindre försiktig, men jag skriver fortfarande inte ut allt, utan nöjer mig med vissa delar utan att bli explicit. Dels är det fel typ av genre, det är inte en sexistisk roman och den får inte glida mellan genrerna mer än vad den redan gör på andra sätt, men dessutom är det fortfarande karaktärernas integritet. Nu har Mia blivit mer bekväm med sitt liv som sambo, medan Erik har blivit mer privat i och med att han försöker vara sig själv och inte artisten Zorf. Hans privata jag är ju egentligen en ganska blyg och känslig kille, och även om han är bra i sängen så är han det så att säga inte offentligt. Dessutom har säkert olika läsare olika uppfattning om vad som är bra sex och skriver jag inte ut allt kan läsaren fylla i med sådant som han eller hon själv anser vara bra. Precis som i fråga om annat får man ju inte skriva läsaren på näsan.

Tredje gången man får följa med dem har sex blivit till medicin. Erik har gått igenom både en mycket svår egen fysisk period och dessutom en stor förlust. Mia känner spänningarna i hans axlar, men han tänder på henne och plötsligt är det bråttom. Nu tänker ingen av dem på massage längre. Men det är så känsligt, som ett gummiband precis innan det når bristningsgränsen, ett ord en rörelse, något fel och det som är fint kan bli en katastrof trots att de skrattar och flamsar. De måste få ha den här scenen för sig själva också och återigen låter jag läsaren fylla i luckorna.

Sista gången jag har med sex är Mia inte med i bilden. Erik som tidigare tagit med sig tjejer hem så ofta att hans inneboende slutat fråga efter deras namn skäms plötsligt. Han har gått över gränsen. Han som trodde att om det var något han verkligen kunde så var det att vara Mia trogen vaknar upp och inser vad de hatade drogerna har fått honom att göra. Övriga i huset tassar på tå för att inte göra saken värre. Detta är en scen som jag inte ens kan skriva dit ens som en antydning. Om Mia kan förlåta får ni veta först när ni läser boken.

Gör jag rätt eller fel? Ska man skriva ut mer, eller kanske ännu mindre? Ställer jag det i förhållande till de droger som tas i boken tycker jag nog att jag håller en hyfsad balans. Lika lite som det är explicita sexscener är det någon beskrivning av hur man tar en drog. att jag har bytt ut just ordet "sex" ur klyschan "Sex, Drugs & Rock n'Roll" till "Ghosts..." har som sagt inget att göra med att sexet är borta ur berättelsen, det var snarare så att drogerna spelar en större roll än sexet för handlingen, och dessutom klingar faktiskt titeln bäst om jag lägger oredet "Ghosts" först.

På radio i går

I går var jag med i morgonsändningen från Bandit. Jag är fortfarande imponerad av hur väl pålästa de var och av deras entusiasm över min roman. Nu känns det mer än någonsin som att just en roman bland alla biografier är det som kan ta den från enbart rätt i tiden till att även vara "rätt plats". En god vän spelade in och jag har fått filen, men den måste klippas, eftersom pratat ligger varvat med annat. När jag är klar ska ni som till äventyrs missade detta också få en chans att lyssna! Ett superstort tack till Bollnäs-Martin och Sanna, som ju är vana vid såna gäster som Slash, att även jag fick vara med i deras sändning!

Sen har mitt tangentbord brakat samman. Ibland när jag skriver flyttar sig markören till en helt ovänad plats på skärmen och det blir väldigt underliga meningar. Arg som ett bi givetvis, men å andra sidan, det har hållit för allt krafs som jag har skrivit, förutom att det även har hållit för att skriva en 669 sidor lång roman. Man kanske inte ska begära för mycket ens av en Mac, även om det är en "pro". Nå, goda vänner är sällan långt bort, så jag har ett nästan nytt usb-tangentbord på ingång. Himla tur, för jag kan inte författa som det är nu, jag blir för störd av att hålla koll på markören och flytta och klippa och klistra när det blir fel. Men blogg kan jag i alla fall skriva :)