Under vecka 33 ger jag gratis författarcoachning till de 7 första sidorna i din roman. Läs mer om hur du sickar in och vilka regler som gäller på http://www.annagable.com
Varmt väkommen med din text!
fredag 12 augusti 2011
fredag 5 augusti 2011
Om "flow"
Jag hamnar nästan alltid i "flow" när jag skriver, men jag kan inte bestämma att det ska ske. Däremot har jag en teori om varför det är så svårt när man skriver.
Som bekant har vi två hjärnhalvor, och dessa har till viss del olika uppgifter, den vänstra står bland annat för språk, medan den högra står för bilder. Den vänstra kan bryta ner saker i beståndsdelar och analysera, den högra ser helheter.
Nästa gång ni ser en föreläsning, lägg märke till vad som händer om någon ska rita någon figur och samtidigt prata. Som regel går det inte, personen tystnar, ritar och fortsätter sedan att prata. Om du själv utövar en sport eller utövar musik så är det också tydligt. Du börjar förmodligen med att tänka på vad du gör, men efter en stund glömmer du tid och rum och går upp i det du gör, du kommer in i flow. Att göra något med kroppen är ju väldigt mycket höger hjärnhalva. Givetvis är det motstridigt att komma in i höger hjärnhalvas "flow" när man sysslar med en typisk vänster hjärnhalve-aktivitet!
Det jag _tror_ händer, när det ändå händer, är att man är tillräckligt bra på att skriva, alltså det fysiska skeendet, att röra en penna eller klicka på tangenter, att man inte behöver tänka på att det sker och att man sedan går så upp i sin handling att den börjar spelas upp som en film inför ögonen. Den som någon gång varit försatt i hypnos kommer nu att nicka igenkännande, det är precis samma tillstånd, eller det som idrottare kallar för mental träning. Min teori är alltså att om man lägger tid på att lära sig mental träning eller hypnos, så går det lättare att komma in i flow på beställning. Själv har jag sortat mycket och kanske är det anledningen till att jag omedvetet går in i flow när jag börjar skriva.
Någon som tror att jag kan ha rätt?
Som bekant har vi två hjärnhalvor, och dessa har till viss del olika uppgifter, den vänstra står bland annat för språk, medan den högra står för bilder. Den vänstra kan bryta ner saker i beståndsdelar och analysera, den högra ser helheter.
Nästa gång ni ser en föreläsning, lägg märke till vad som händer om någon ska rita någon figur och samtidigt prata. Som regel går det inte, personen tystnar, ritar och fortsätter sedan att prata. Om du själv utövar en sport eller utövar musik så är det också tydligt. Du börjar förmodligen med att tänka på vad du gör, men efter en stund glömmer du tid och rum och går upp i det du gör, du kommer in i flow. Att göra något med kroppen är ju väldigt mycket höger hjärnhalva. Givetvis är det motstridigt att komma in i höger hjärnhalvas "flow" när man sysslar med en typisk vänster hjärnhalve-aktivitet!
Det jag _tror_ händer, när det ändå händer, är att man är tillräckligt bra på att skriva, alltså det fysiska skeendet, att röra en penna eller klicka på tangenter, att man inte behöver tänka på att det sker och att man sedan går så upp i sin handling att den börjar spelas upp som en film inför ögonen. Den som någon gång varit försatt i hypnos kommer nu att nicka igenkännande, det är precis samma tillstånd, eller det som idrottare kallar för mental träning. Min teori är alltså att om man lägger tid på att lära sig mental träning eller hypnos, så går det lättare att komma in i flow på beställning. Själv har jag sortat mycket och kanske är det anledningen till att jag omedvetet går in i flow när jag börjar skriva.
Någon som tror att jag kan ha rätt?
Hur jag jobbar med ett manus
Jag har tidigare svarat på frågan om hur jag rättar i mina texter. Den här är mer generell: om hela arbetsprocessen. Ni som läser detta bör tänka på att jag inte är speciellt "normal" i det här fallet, även om det finns fler som gör som jag, men detta är därför kanske inte det bästa inlägget för den som själv vill lära sig skriva. Fast nu handlade det alltså om min egen arbetsprocess, så då är det ju den jag måste beskriva.
Först brukar jag komma på en huvudperson. Ibland har han eller hon bara dykt upp, ibland har jag satt mig ner och funderat. I mitt senaste manus "Ghosts, Drugs & Rock n'Roll" var det första utkastet inte alls en rockstjärna, utan en snickare och det möjliga spöket hans farfar och allt skulle bli en deckare. Hur jag än försökte så lyfte aldrig den där snickaren, han blev aldrig intressant. Då slog det mig att det givetvis skulle vara mycket mer intressant om han var en rockstjärna och så föddes Zorf. Någon deckare blev det ju inte heller, även om jag hoppas att slutet ska bli spännande för läsaren.
Efter detta skapar jag fler personer till galleriet, men inte fler än att jag kan ha både dem och deras särdrag i huvudet. Behövs det fler gör jag dem senare. Var och en får ett "kort" där jag skriver ner hur de ser ut, egenskaper, familj, vad de gillar för mat, böcker, ser på bio, kör för bilar, har på sig osv. Behöver jag ändra på deras personliga "kort" senare så gör jag det. När jag har en lämplig mängd personer att starta med så behöver jag också en miljö, ifall inte nu huvudpersonen redan har miljön "med sig", så som fallet var med Zorf. Om det inte är påhittade platser personerna rör sig på försöker jag alltid ha varit på platsen själv, alternativ ingående ha intervjuat någon som har varit där, så att det blir trovärdigt hur det ser ut, klimat med mera.
När detta är klart så sätter jag igång. Helst med något som det är fart och action i, detta behöver inte nödvändigtvis vara bokens början, utan kan senare visa sig hända en bit in i handlingen. Jag gör aldrig synopsis, och det är väl här jag är som mest olik författaren i gemen, även om det finns andra som också skriver utan att först veta hur det ska gå. Anledningen är att jag är en utpräglad utvecklare och en urusel förvaltare. Om jag alltså redan har lösningen så tröttnar jag och ger upp. Jag måste få skriva mig fram till hur det går, få gå och fundera på hur det ena hänger ihop med det andra vartefter frågan dyker upp och så vidare.
När jag kommer till slutet av min inspiration så slutar jag och gör något annat, till exempel läser böcker eller ser filmer som handlar om min boks miljöer, lär mig mer om sådant som har dykt upp som jag måste kunna, eller helt enkelt går en promenad eller går och tränar för att låta tankarna flyga. Så fort jag kommer på något så håller jag detta, nästan som en dagdröm, vänder och vrider och provar i tanken, så när jag väl kommer hem igen och börjar skriva riktigt längtar jag efter att få ner det på papper så att jag inte ska glömma bort det. (Ibland har jag legat med såna tankar när jag ska somna och så gått upp och skrivit, men det är inte så bra egentligen, så nu läser jag oftast en stund i någon helt annan bok innan jag ska sova!)
Sen när allt är nedskrivet, när berättelsen har en början, en mitt och ett slut, ja då börjar jag redigera. Detta har jag skrivit mer om tidigare, men i korthet så går jag först igenom för att se att berättelsen hänger ihop. Efter det rättar jag på detaljnivå i hur folk säger, hur nyckelmeningar är utformade, tar bort upprepningar, saker som kommer för nära varandra i tiden och är för lika etc. Sen köper jag en lektörstjänst, rättar och ändrar igen, gör en grov korrläsning och vem vet, sen kanske det är dags att prova materialet hos ett förlag.
Först brukar jag komma på en huvudperson. Ibland har han eller hon bara dykt upp, ibland har jag satt mig ner och funderat. I mitt senaste manus "Ghosts, Drugs & Rock n'Roll" var det första utkastet inte alls en rockstjärna, utan en snickare och det möjliga spöket hans farfar och allt skulle bli en deckare. Hur jag än försökte så lyfte aldrig den där snickaren, han blev aldrig intressant. Då slog det mig att det givetvis skulle vara mycket mer intressant om han var en rockstjärna och så föddes Zorf. Någon deckare blev det ju inte heller, även om jag hoppas att slutet ska bli spännande för läsaren.
Efter detta skapar jag fler personer till galleriet, men inte fler än att jag kan ha både dem och deras särdrag i huvudet. Behövs det fler gör jag dem senare. Var och en får ett "kort" där jag skriver ner hur de ser ut, egenskaper, familj, vad de gillar för mat, böcker, ser på bio, kör för bilar, har på sig osv. Behöver jag ändra på deras personliga "kort" senare så gör jag det. När jag har en lämplig mängd personer att starta med så behöver jag också en miljö, ifall inte nu huvudpersonen redan har miljön "med sig", så som fallet var med Zorf. Om det inte är påhittade platser personerna rör sig på försöker jag alltid ha varit på platsen själv, alternativ ingående ha intervjuat någon som har varit där, så att det blir trovärdigt hur det ser ut, klimat med mera.
När detta är klart så sätter jag igång. Helst med något som det är fart och action i, detta behöver inte nödvändigtvis vara bokens början, utan kan senare visa sig hända en bit in i handlingen. Jag gör aldrig synopsis, och det är väl här jag är som mest olik författaren i gemen, även om det finns andra som också skriver utan att först veta hur det ska gå. Anledningen är att jag är en utpräglad utvecklare och en urusel förvaltare. Om jag alltså redan har lösningen så tröttnar jag och ger upp. Jag måste få skriva mig fram till hur det går, få gå och fundera på hur det ena hänger ihop med det andra vartefter frågan dyker upp och så vidare.
När jag kommer till slutet av min inspiration så slutar jag och gör något annat, till exempel läser böcker eller ser filmer som handlar om min boks miljöer, lär mig mer om sådant som har dykt upp som jag måste kunna, eller helt enkelt går en promenad eller går och tränar för att låta tankarna flyga. Så fort jag kommer på något så håller jag detta, nästan som en dagdröm, vänder och vrider och provar i tanken, så när jag väl kommer hem igen och börjar skriva riktigt längtar jag efter att få ner det på papper så att jag inte ska glömma bort det. (Ibland har jag legat med såna tankar när jag ska somna och så gått upp och skrivit, men det är inte så bra egentligen, så nu läser jag oftast en stund i någon helt annan bok innan jag ska sova!)
Sen när allt är nedskrivet, när berättelsen har en början, en mitt och ett slut, ja då börjar jag redigera. Detta har jag skrivit mer om tidigare, men i korthet så går jag först igenom för att se att berättelsen hänger ihop. Efter det rättar jag på detaljnivå i hur folk säger, hur nyckelmeningar är utformade, tar bort upprepningar, saker som kommer för nära varandra i tiden och är för lika etc. Sen köper jag en lektörstjänst, rättar och ändrar igen, gör en grov korrläsning och vem vet, sen kanske det är dags att prova materialet hos ett förlag.
torsdag 4 augusti 2011
Signera på Sweden Rock och förfrågan om översättning
Ibland händer det saker långt innan man ens drömt om att de ska hända! Jag har både fått en förfrågan om att stå och signera på rockfestival och om när översättningen kommer. Det faktum att det finns ett tryck efter boken redan innan den finns är långt mer än jag någonsin vågat hoppas på.
För några dagar sedan fick jag ett fint erbjudande om att signera min bok på nästa års Sweden Rock. En bekant har läst början och blev heltänd på mitt manus, så han har lovat att dra i tåtar och se till att jag kan få ställa mig och skriva autografer åt dem som köper boken precis vid ingången till festivalen. Det är ju ett fantastiskt marknadsföringstillfälle, över 30.000 hårdrocksfans på ett och samma ställe, och många med spenderbyxorna på eftersom det är festival och party.
Enda problemet är väl att det än så länge inte finns någon bok att signera, haha. Ja, manuset finns ju, men jag har ännu inget förlag att ge ut den hos (fast jag har å andra sidan inte någon refusering heller, utan går i väntans tider). Mot bakrund av detta känns det i alla fall inte som bortkastad tid att jag har gjort en egen layout och omslag, ifall det nu inte skulle gå i hamn med något förlag innan nästa festival. då trycker jag den själv och kommer dit. Fast allvarligt... vilket förlag kan motstå en bok som redan innan den finns i fysisk form har fått ett så lysande tillfälle till försäljning och marknadsföring? :) Jag är i alla fall mycket hedrad över förfrågan och kommer givetvis att ta vara på tillfället.
Strax efter detta kom så nästa förfrågan "När kommer översätningen?". Den biten kan bli lite svårare att uppfylla, det finns ju ingen "translate-on-demand", i alla fall inte om det ska bli läsligt. Men man vet ju aldrig vad som händer i framtiden, så vem vet? Jag är i alla fall lika hedrad över den här frågan.
Tusen tack till alla som på något sätt tror på det här projektet, ni sporrar mig och får mig att vilja skriva mer!
För några dagar sedan fick jag ett fint erbjudande om att signera min bok på nästa års Sweden Rock. En bekant har läst början och blev heltänd på mitt manus, så han har lovat att dra i tåtar och se till att jag kan få ställa mig och skriva autografer åt dem som köper boken precis vid ingången till festivalen. Det är ju ett fantastiskt marknadsföringstillfälle, över 30.000 hårdrocksfans på ett och samma ställe, och många med spenderbyxorna på eftersom det är festival och party.
Enda problemet är väl att det än så länge inte finns någon bok att signera, haha. Ja, manuset finns ju, men jag har ännu inget förlag att ge ut den hos (fast jag har å andra sidan inte någon refusering heller, utan går i väntans tider). Mot bakrund av detta känns det i alla fall inte som bortkastad tid att jag har gjort en egen layout och omslag, ifall det nu inte skulle gå i hamn med något förlag innan nästa festival. då trycker jag den själv och kommer dit. Fast allvarligt... vilket förlag kan motstå en bok som redan innan den finns i fysisk form har fått ett så lysande tillfälle till försäljning och marknadsföring? :) Jag är i alla fall mycket hedrad över förfrågan och kommer givetvis att ta vara på tillfället.
Strax efter detta kom så nästa förfrågan "När kommer översätningen?". Den biten kan bli lite svårare att uppfylla, det finns ju ingen "translate-on-demand", i alla fall inte om det ska bli läsligt. Men man vet ju aldrig vad som händer i framtiden, så vem vet? Jag är i alla fall lika hedrad över den här frågan.
Tusen tack till alla som på något sätt tror på det här projektet, ni sporrar mig och får mig att vilja skriva mer!
fredag 29 juli 2011
Man lär sig...
Jaha, "Det man inte kan får man göra om", gammalt amatörordspråk. Så jag trodde att jag hade fått bukt med layouten för ett testtryck, men när jag skrev ut en sida på min egen skrivare i morse var det bara att inse att det är en punkt för stort typsnitt. Gör om och gör rätt, annars vet jag att jag bara kommer att reta ihjäl mig, trots att det bara är en testtryck. Nå här sitter jag igen och fixar indrag, avstavar, blöder... ja, i alla fall i själen. Man lär sig...
torsdag 28 juli 2011
Frågor & svar - om att rätta
Jag fick frågan om när man bör rätta i en skönlitterär text. Jag skulle vilja säga att det är individuellt vilket arbetssätt som passar för en viss person, så jag kan bara svara på hur jag själv gör.
Oftast skriver jag bara på så länge jag har ett flöde, en idé, eller kanske till och med något som jag har tänkt ut i huvudet när jag inte hade datorn till hands (ofta när jag är mitt i en skrivandeprocess försöker jag ha med mig en anteckningsbok också). Förr eller senare kommer jag till en punkt när jag inte vet vad som händer sedan och då tar jag paus, men det går ju inte att skriva på heltid och bara göra ingenting, så då brukar jag gå tillbaka och läsa det jag har skrivit, rätta uppenbara fel och kanske fundera på en del formuleringar.
Givetvis är den genomgången bara en första grundläggande koll. Efter den följer flera genomläsningar, först av de enskilda kapitlen, men sedan av hela manuset, för att se att allt hänger ihop, att tidslinjen fungerar, att karaktärerna agerar utifrån sina "personligheter" med mera. Det handlar alltså inte om en rättning, utan om många olika. Många ar hjälp av en lektör för det här arbetet, det gör jag också, trots att jag även jobbar med att hjälpa andra med deras texter. Det handlar inte om skrivskicklighet här utan om att man faktiskt oftast kan för mycket om sitt manus. Det är oftast svårt att "se" sin egen text, för man vet ju så väl vad det är som händer och hur de olika personerna fungerar, därför är det också så svårt att avgöra om rätt sak går fram till läsaren.
När manuset kommer tillbaka från lektören har man oftast en hemläxa att göra, att belysa något mer, ta bort saker som inte fungerar, omformulera sig, ge någon av personerna mer plats eller liknande. Efter det får man läsa allt igen och se att det fortfarande flyter.
Ren korrektur kan man alltid spara till sist. Alla kommer att göra ändringar i sina manus och då kan nya fel smyga sig in, så det bör vara det absolut sista som sker innan manuset skickas in till förlag eller går i tryck på annat sätt.
Hoppas detta hjälpte, men som sagt, exakt hur man arbetar är väldigt personligt.
Oftast skriver jag bara på så länge jag har ett flöde, en idé, eller kanske till och med något som jag har tänkt ut i huvudet när jag inte hade datorn till hands (ofta när jag är mitt i en skrivandeprocess försöker jag ha med mig en anteckningsbok också). Förr eller senare kommer jag till en punkt när jag inte vet vad som händer sedan och då tar jag paus, men det går ju inte att skriva på heltid och bara göra ingenting, så då brukar jag gå tillbaka och läsa det jag har skrivit, rätta uppenbara fel och kanske fundera på en del formuleringar.
Givetvis är den genomgången bara en första grundläggande koll. Efter den följer flera genomläsningar, först av de enskilda kapitlen, men sedan av hela manuset, för att se att allt hänger ihop, att tidslinjen fungerar, att karaktärerna agerar utifrån sina "personligheter" med mera. Det handlar alltså inte om en rättning, utan om många olika. Många ar hjälp av en lektör för det här arbetet, det gör jag också, trots att jag även jobbar med att hjälpa andra med deras texter. Det handlar inte om skrivskicklighet här utan om att man faktiskt oftast kan för mycket om sitt manus. Det är oftast svårt att "se" sin egen text, för man vet ju så väl vad det är som händer och hur de olika personerna fungerar, därför är det också så svårt att avgöra om rätt sak går fram till läsaren.
När manuset kommer tillbaka från lektören har man oftast en hemläxa att göra, att belysa något mer, ta bort saker som inte fungerar, omformulera sig, ge någon av personerna mer plats eller liknande. Efter det får man läsa allt igen och se att det fortfarande flyter.
Ren korrektur kan man alltid spara till sist. Alla kommer att göra ändringar i sina manus och då kan nya fel smyga sig in, så det bör vara det absolut sista som sker innan manuset skickas in till förlag eller går i tryck på annat sätt.
Hoppas detta hjälpte, men som sagt, exakt hur man arbetar är väldigt personligt.
Fler insikter om ett manus
Nu är hela manuset layoutat och exporterat till pdf. I alla fall den hemsnickrade layouten. Återstår att göra ett omslag till de 649 sidorna, men jag är ju redan klar med hur jag vill ha framsidan och jag har fått en tabell för att beräkna ryggens tjocklek så det är inga konstigheter, bara att sätta sig ned och hantverka.
Tanken med allt detta är att göra en print-on-demand att ha för min egen del. Dels känns det bra att få en fysisk bok att hålla i handen och visa upp, men sen kan det ju gå så ibland att ett manus blir refuserat. Bara för att det i dagsläget finns hos ett förlag som visat intresse innebär ju inte att något är klart. Skulle de inte vilja ha det går jag förstås vidare till nästa förlag, men om det blir många nitar är det lika så skönt att ha det här jobbet gjort, för på något sätt ska ju den här boken tryckas. Det är jag ju liksom skyldig den efter alla timmar vi tillbringat tillsammans.
Desutom lär jag mig samtidigt mer om hur just den här texten bäst passar att avstavas, det finns ju flera skolor och man bör ju välja en och inte blanda. Det var en sån sak som jag aldrig hade tänkt på så länge texten låg i Word med ojämn högermarginal, men med en layout blir det så uppenbart. Att själv hålla på med sitt manus på flera nivåer gör att man får större och större insikt om det. Givetvis hoppas jag ju att jag har gjort det här jobbet "förgäves", det vill säga att förlaget ska nappa och sätta ett proffs på layouten, men det skadar ju inte att förkovra sig heller.
Tanken med allt detta är att göra en print-on-demand att ha för min egen del. Dels känns det bra att få en fysisk bok att hålla i handen och visa upp, men sen kan det ju gå så ibland att ett manus blir refuserat. Bara för att det i dagsläget finns hos ett förlag som visat intresse innebär ju inte att något är klart. Skulle de inte vilja ha det går jag förstås vidare till nästa förlag, men om det blir många nitar är det lika så skönt att ha det här jobbet gjort, för på något sätt ska ju den här boken tryckas. Det är jag ju liksom skyldig den efter alla timmar vi tillbringat tillsammans.
Desutom lär jag mig samtidigt mer om hur just den här texten bäst passar att avstavas, det finns ju flera skolor och man bör ju välja en och inte blanda. Det var en sån sak som jag aldrig hade tänkt på så länge texten låg i Word med ojämn högermarginal, men med en layout blir det så uppenbart. Att själv hålla på med sitt manus på flera nivåer gör att man får större och större insikt om det. Givetvis hoppas jag ju att jag har gjort det här jobbet "förgäves", det vill säga att förlaget ska nappa och sätta ett proffs på layouten, men det skadar ju inte att förkovra sig heller.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)