Idoldyrkan

I dag är Justin Bieber i huvudstaden och flickorna gråter utanför hotellet. De som har köat längst utanför Globen har stått där i fyra dagar nu. Den här sidan har jag inte porträtterat så mycket i min bok, däremot den mer obehagliga delen som händer när det går från dyrkan till att vilja bli som någon. "Jag gör som min idol gör"-grejen finns ju med i Ghosts, och den eskalerar tills det blir oåterkalleligt.

Min första idol var dirigenten för Wienerfilharmonikerna. Jag hade sett nyårskonserten och tyckte att det var så vackert när de dansade, så sån musik ville jag också leda. Jag var förmodligen 5-6 år, för jag kunde bara nästan skriva. Mamma hjälpte mig när jag ville skriva ett brev till honom, och tala om hur mycket jag gillade musiken. Långt senare kom mamma ihåg detta, och sa att hon ångrade så mycket att hon aldrig översatte det och skickade det. Jag hade aldrig haft den intentionen som liten och blev uppriktigt förvånad över att hon ens haft tanken, men givetvis hade det varit ballt att få fan-mail från en 6-åring i ett helt annat land, även om man var kändis!

Senare kom det andra idoler, jag upptäckte rocken och ägnade också en del tid åt att komma längst fram på konserterna, och även i vuxen ålder har jag kommit hem med revben som blivit blå mot kravallstaketet, men då är det på ett annat plan, jag är kort och vill se konserten inte bara ryggar, och jag gillar att plåta dessutom. Har även spenderat några nätter på operan för att få bra platser till gästspel, så det är inte bara rock heller. Från det till att tro att en idol är mer eller mindre gud är det dock rätt långt.

Tjejen i Ghosts som skär sig för att hon inte tycker att hon duger eftersom hon inte är den stora stjärnans flickvän pendlar mellan total depression och hopp. "Om blodet bildar ett hjärta vet han att jag finns, då har han sett min bild på fanclubben", tänker hon medan rakbladet gör hål i hennes arm och när tidningarna skriver att han har hittat kärleken hyperventilerar hon så att hon nästan svimmar. Så småningom går det längre, hon börjar spara pengar för att kunna åka och vara där han är och hon får med sig en vän. I slutänden får hon mer än hon någonsin bad om, men kanske inte under sådana omständigheter som hon kunnat tänka sig eller önskat.

Jag undrar vad det är som får folk att bli så totalt idoltokiga att de står fyra dygn utanför en arena, eller spenderar nätterna utanför ett hotell? Och vad händer när de upptäcker att deras idol inte alls är sån som de har målat upp, när deras bild rasar? Det kommer att bli mer kring den frågan i den fristående fortsättningen. Kanske borde åka till Globen i dag och intervjua några ...